Såg Lo Kauppis pjäs Bergsprängardöttrar igår, som Riksteatern nu turnerar i Finland med. Sjukt bra och stark pjäs. Inte för mycket ångest, men tillräckligt för att man ska få en klump i magen och bestående men i form av öppnade ögon. En påminnelse om vad som är viktigt här i livet och hur mycket orättvisor det finns att bekämpa. Hoppfull om att det går, och att jag kan dra mitt strå till stacken. Känner mig full av kämparglöd denna slaskgrå lördagsmorgon!
