Älskade lilla E!
Du har fyllt tre nu. Du säger själv att du är stor. Ibland tror jag på det. Du är självständig och stark, kan så mycket, vet så mycket och vill så mycket. Men samtidigt, fortfarande så liten. Bara tre år. Mammas lilla flicka, som vill bli buren så fort krafterna börjar tryta. Inte vagnen, 'famppun', bara famppun. Mer än vad mina armar och min rygg egentligen tål. Strax innan du fyllde tre var det som om någon tryckt på en knapp och du kom in i någon fas. Trots? Jag vet inte, men det är mycket känslor. Du vill och du vill inte. Du är arg och du är sur. Skriker dumma. Dumma mamma, dumma pappa. Bankar och slår och blir så arg, så arg så jag nästan blir orolig. Vi lirkar, försöker föregå utbrotten, mutar och hotar och blir arga och försöker vara pedagogiska och kramar och tröstar och säger att man får känna så. Ikväll blev du så arg när jag ville att du skulle komma upp ur badet att det slog blixtar ur ögonen på dig. 'Ajabaja dig, mamma', skrek du för allt vad du är värd. Orden räckte inte riktigt till för att förmedla den ilskan. Dina slag är fulla av tvivel, av kärlek och vetskap om att man inte får, men du kan inte låta bli. Det är jobbigt för oss alla. Och där emellan den där glädjen som bara du har. Glittrande ögon och strålande ansikte. En babblande mun och myror i brallan. Du älskar att dansa, att klättra och hoppa. Balansera och utmana. Du har lekt mycket rollekar i vår; mamma, pappa, barn. I morse ville du leka kattfamilj. Dockorna är dina bebisar. Ibland är mamma och pappa 'dina bebisar'. 'Kom nu mina små bebisar' kan du säga och kramar dina föräldrar hårt runt nacken. Du vill helst att alla ska vara tillsammans. Som en liten vallhund är du, frågar alltid efter den som inte är hemma. När kommer pappa? När kommer mamma? Mommo och Oppa och dina kusiner är fortfarande dina allra käraste, och dom du vill höra sagor om om kvällarna. Eller dig själv och hunden Rufus. Varje natt vill du bli nattad av mig. Pappa får fortfarande leva med att vara näst bäst, fast du tyr dig mer och mer också till honom. På morgonnatten brukar du komma till vår säng, antingen kommer du själv smygande eller så ropar du tills jag kommer och hämtar dig. Du älskar fortfarande dagis, fast vi känner att det är lite för mycket för dig - lite för stor grupp och lite för långa dagar. Du är ofta väldigt trött när vi hämtar. Inte fysiskt trött, men vi märker att du är lite känslomässigt dränerad, och då kommer utbrotten lätt. Du snappar upp så mycket på dagis av de stora barnen. 'På allvarligt, mamma' säger du. 'Då får du inte komma på mitt kalas', hotar du med. Du kan hela alfabetssågen och många bokstäver. Skriver E och H och det blir nästan alltid rätt. Älskar hästar och hundar och katter. Och glass. Vanilj med strössel på. Och grönsaker, helst ärtor och majs, tomat och paprika. Och köttbullar och potatismos. Så stor och så liten och så fantastiskt underbar. Vi är tacksamma varje dag, din pappa och jag. Och vi älskar dig varje dag, och kommer så göra i all evinnerligt.
