linser

Mannen har tjatat om en laseroperation för att bli av med sitt synfel i ca en halv evighet. Jag har försökt få honom att köpa snyggare glasögon. Han har en annan uppfattning än mig om vad det innebär. Nu har gett upp båda delarna och kom precis hem med linser som han ska testa en månad. Han är uppspelt som en liten knodd på julafton över detta stora. Jag fnissar lite bredvid.

det där med att spotta (det här har ingenting med spott att göra)

Ja, alltså, jag skulle ju börja "spotta ur mig" inlägg och texter. Går väl sådär. Den här veckan var helvetisk, fredag sällan SÅ efterlängtad. Längtade bara efter att få komma hem och typ lägga mig på soffan och gråta. Det gjorde jag inte, för när jag väl lämnat jobbet och plockat upp barnet och hade en hel helg framför mig kände jag mig inte ledsen längre. Bara lite matt. Och sedan lyssnade jag på Raymond & Maria och blev på så himla gott humör. Funderade på varför jag blir så glad av deras musik, den är ju ändå rätt…cynisk. Kom på att det troligen beror på att jag själv har samma cyniska/ironiska inställning till livet, och tycker de är så smarta. Och det där att känna igen sig i någon är ju bland den bästa känslan som finns. Det där "EXAKT så tänker jag också". Och det är jag inte bortskämd med i mitt liv. Tyvärr.

stressigt nu

Fast mest mentalt. Har så mycket småsaker att göra på jobbet, hoppar fram och tillbaka och duttar här och där och känner att jag inte får någonting gjort. Mest är det kanske mitt eget fel, att jag inte fokuserar bättre. Men också jobbets, före att det är så oklart vad som förväntas av mig. Känner ibland att jag borde vara mer pro-aktiv och ta mer initiativ, men samtidigt har min förman så stort kontrollbehov att jag inte…kan?..vågar? Lite oklart det där. Hoppas att det snart blir utvecklingssamtal, känner att jag skulle behöva TALA OM HUR JAG KÄNNER. Och det gör man inte på ett tre minuters-samtal i kopieringsrummet eller på telefon. Jaja. We'll see.  

den lilla diktatorn

Jag tror vi är på väg in en trotsperiod nu, ett år och nio månader in i E:s liv. Hon som alltid varit en solstråle 99% av tiden har nu blivit en argsint liten diktator. Hon vill styra och ställa och göra själv och gud nåde den som sätter sig på tvären. Det är rödilsket ansikte, gälla skrik och stora tårar, äkta vrede med andra ord. Och vi försöker resonera med henne, funkar…not so much. För mig som är konflikträdd och helst villl att alla ska vara glada hela tiden är det aningen utmanande. Men jag inser att det måste vara så här. Att vi måste ta fighten, ofta, men inte alltid. Så vi bråkar och kramas och kramas och bråkar och ibland äter vi helt enkelt gröt på golvet eller skiter i att tvätta ansiktet på kvällen. Det blir nog bra så.

motherhood

5 minuter in i filmen "Motherhood" är jag full av inspiration för att...skriva. Så nu ska jag skriva. Varje dag, spotta ur mig inlägg, i hopp om att återfå något slags förtroende kring min kapacitet att producera. Känner nämligen inte att jag gör det i särskilt stor utsträckning numera. Min kreativitet har hamnat på sparlåga, men jag hoppas det är ännu en av de där vaneföreställningarna jag sportar med när det gäller mitt jag. Det lär visa sig. Over and out, tillbaka till filmen.