Farmor dog i maj. Precis innan morsdag. Påskliljorna blommade på Ingalunda. Det finns så himla mycket påskliljor där, oceaner. Som farmor planterat, som spritt sig och som kommer upp år efter år efter år, trots att de inte får tillnärmelsevis lika mycket kärlek och omtanke som när farmor fortfarande styrde och ställde på gården.
Hon var ensam när hon dog. Ingen var bredvid henne. Jag skulle ha åkt dit, men valde att först åka på bebissim med min syster och systerdotter. Kanske valde jag rätt, jag vet inte. Någon dag innan hade jag nästan tvångsmatat farmor med glass, för jag ville så gärna att hon skulle äta. Att hon skulle bli frisk och fortsätta vara en del av mitt liv.
Och det är hon ju fortfarande, ändå. Fina, fina farmor. Som älskade så mycket. Som var så stark. Som hade sådan vilja. Och stod upp för sig själv.
Trots att hon dog den där lördagsförmiddagen. Vi åkte dit, sade farväl åt en blek och sval farmor. Satte en bukett påskliljor från Nagu i hennes knäppta händer och kysste henne på pannan. Jag hoppas så att de där saknadsfyllda kyssarna och de egenodlade Nagu-blommorna var det sista hon fick med sig från den här världen.
