Älskade lilla E!
Du är fortfarande den glada solstråle du alltid varit. Du pratar massor, mest hela tiden och kan föra riktiga konversationer. Just nu vill du gärna ha en klänning på dig "så att du kan dansa", helst till Bamsemusik. Eller så vill du "titta på nåt". Mumin eller Rasmus Nalle eller Lilla prinsessan. På datorn eller TV:n eller Ipaden (som du uttalar på ett sätt som gör att jag aldrig förstår vad du menar). Annars pratar du tydligt så att vem som helst förstår dig. Håller dig med några roliga ord och uttryck, som att du vill vara "i lugn och fred", vill sätta "kleem" på smörgåsen (smör), eller ha en "baban" (banan) när vi handlar i Sabis. Jejje, gillar du fortfarande, men inte lika intensivt som tidigare.
Du leker mycket med dockor och mjukisdjur nu, "dina bebisar", som du kärleksfullt tar hand om, håller om, bäddar ner och pratar med. Du är storasyster, säger du. För övrigt älskar du ganska mycket nu. Den nya blomman i ditt rum, din turkosa vattenflaska med hästar på. Din nya gröna tandborste. Och du borstar gärna tänderna flera gånger per dag, men du vill göra det själv. Och få saker gär dig så glad som din D-vitamin tablett som du får varje dag.
Du har blivit väldigt intresserad av bokstäver och förra helgen köpte vi en matbordstablett till dig med alfabetet på. Du hittar "din bokstav" i böcker och på skyltar. Också 3:or identifierar du som E:n. DU leker att du läser och sjunger ABC-sången på ditt eget vis. Du säger inga finska ord längre, men verkar förstå det mesta fortfarande. Du har greppat att det är ett annat språk och frågar ibland vad saker heter på finska. Men om jag pratar finska med dig eller försöker läsa på finska blir du lite irriterad och ber mig sluta. Inte gillar du när jag sjunger för dig heller. Du vill hellre att jag läser upp sångerna i dina sångböcker. Det har jag full förståelse för.
Du tycker om att leka kurragömma, men är urdålig på att gömma dig. Du tror fortfarande att du inte syns om du sätter händerna för ögonen eller kurar ihop dig på golvet. Du kan räkna till tjugo och kan nästa hela ditt namn, men du brukar glömma Gun. Du kan både säga och visa hur många år du är, och ömsom är du stor flicka, ömsom bebis. Det låter vi dig vara.
Du älskar att kramas och pussas och säger ofta att du älskar mig. Du tycker också om att "tumma" på saker, "tummis" säger du, och sträcker fram ett pekfinger som jag ska tumma på (med mitt pekfinger).
Du älskar ditt dagis och är ganska oblyg. Här om dagen kom jag på dig med att stå och diskutera med en annan mamma när jag hämtade dig. Glad och jämfotahoppande pratade du med Isabells norska mamma. Blev så stolt. Och dina fröknar tycker du är fantastisk. Det gör dina kompisar med. "Edith kommer!", ropar de glatt när vi lämnar dig på morgnarna. Jag är glad att du trivs så bra på dagis, för det blir ganska långa dagar för dig. Från 9 till 16 är du där. Jag jobbar lite för mycket, jag tycker om det, men inte tillnärmelsevis så mycket som jag tycker om att vara med dig. Ändå väljer jag fel ibland och jobbar över och kommer hem först när du har somnat. Inte ofta, men varje gång känns det lika fel. Ibland glömmer jag bort hur liten du faktiskt är, och hur snabbt du växer. Du är lika lång som fyraåringarna på dagis och väldigt bussig för din ålder.
Du är fortfarande väldigt mammig, och pappa duger inte till mycket när både han och jag är hemma. Men det är uppenbart att han är lika viktig för dig ändå, och att du helst vill ha hela familjen samlad. Du saknar din mommo och oppa och dina kusiner. De är dina största idoler här på jorden, och du vill gärna höra sagor om dem när du ska sova.
Jag älskar dig så fruktansvärt mycket och är så stolt över att få vara din mamma!
