det kan du fetglömma!

Jag när visst en stockholmare vid min barm. Idag har hon imponerat med såväl "Tjena kompis!" som "Det kan du fetglömma!". VEM lär henne detta?  Just asking.

fantasin

I Australien, där kan jag vissla! Men inte när du ser.

Jo, jag har visst åkt taxi! Med Tuula (dagisfröken). Vi åkte till Nordamerika.

3 år och 2 månader

Älskade lilla E!

Du har fyllt tre nu. Du säger själv att du är stor. Ibland tror jag på det. Du är självständig och stark, kan så mycket, vet så mycket och vill så mycket. Men samtidigt, fortfarande så liten. Bara tre år. Mammas lilla flicka, som vill bli buren så fort krafterna börjar tryta. Inte vagnen, 'famppun', bara famppun. Mer än vad mina armar och min rygg egentligen tål. Strax innan du fyllde tre var det som om någon tryckt på en knapp och du kom in i någon fas. Trots? Jag vet inte, men det är mycket känslor. Du vill och du vill inte. Du är arg och du är sur. Skriker dumma. Dumma mamma, dumma pappa. Bankar och slår och blir så arg, så arg så jag nästan blir orolig. Vi lirkar, försöker föregå utbrotten, mutar och hotar och blir arga och försöker vara pedagogiska och kramar och tröstar och säger att man får känna så. Ikväll blev du så arg när jag ville att du skulle komma upp ur badet att det slog blixtar ur ögonen på dig. 'Ajabaja dig, mamma', skrek du för allt vad du är värd. Orden räckte inte riktigt till för att förmedla den ilskan. Dina slag är fulla av tvivel, av kärlek och vetskap om att man inte får, men du kan inte låta bli. Det är jobbigt för oss alla. Och där emellan den där glädjen som bara du har. Glittrande ögon och strålande ansikte. En babblande mun och myror i brallan. Du älskar att dansa, att klättra och hoppa. Balansera och utmana. Du har lekt mycket rollekar i vår; mamma, pappa, barn. I morse ville du leka kattfamilj. Dockorna är dina bebisar. Ibland är mamma och pappa 'dina bebisar'. 'Kom nu mina små bebisar' kan du säga och kramar dina föräldrar hårt runt nacken. Du vill helst att alla ska vara tillsammans. Som en liten vallhund är du, frågar alltid efter den som inte är hemma. När kommer pappa? När kommer mamma? Mommo och Oppa och dina kusiner är fortfarande dina allra käraste, och dom du vill höra sagor om om kvällarna. Eller dig själv och hunden Rufus. Varje natt vill du bli nattad av mig. Pappa får fortfarande leva med att vara näst bäst, fast du tyr dig mer och mer också till honom.  På morgonnatten brukar du komma till vår säng, antingen kommer du själv smygande eller så ropar du tills jag kommer och hämtar dig. Du älskar fortfarande dagis, fast vi känner att det är lite för mycket för dig - lite för stor grupp och lite för långa dagar. Du är ofta väldigt trött när vi hämtar. Inte fysiskt trött, men vi märker att du är lite känslomässigt dränerad, och då kommer utbrotten lätt. Du snappar upp så mycket på dagis av de stora barnen. 'På allvarligt, mamma' säger du. 'Då får du inte komma på mitt kalas', hotar du med. Du kan hela alfabetssågen och många bokstäver. Skriver E och H och det blir nästan alltid rätt. Älskar hästar och hundar och katter. Och glass. Vanilj med strössel på. Och grönsaker, helst ärtor och majs, tomat och paprika. Och köttbullar och potatismos. Så stor och så liten och så fantastiskt underbar. Vi är tacksamma varje dag, din pappa och jag. Och vi älskar dig varje dag, och kommer så göra i all evinnerligt.

paus

Istället för att styra stegen mot kontoret efter att ha lämnat E på förskolan idag gjorde jag en 180 graders vändning och gick tillbaka hem. Av med tighta jeans, på med mjukisbyxor. Det har varit intensivt på sistone och jag känner ett starkt behov av att rebelliskt pausa alla måsten. Har tighta deadlines på jobbet och massor att göra, men känner att min kropp står på gränsen till vad den mäktar med, och då får man helt enkelt dra i handbromsen. Koka en kopp kaffe, sätta på lite bra musik (just nu nya bekantskapen Amason) och låta kreativiteten och tankarna flöda fritt.

Tankarna söker sig till det ljusa och glada. Till den starka solen som vittnar om vår och värme, till det som är allra viktigast i livet, mina nära och kära. Min längtan efter en liten tvåa. Dagdrömmer och planerar, på det där abstrakta viset som man gör i huvudet. Utan struktur och krav på prestation. [Pausar och kollar om Ikea fått in balkongskydd, de där vita som jag jagade hela förra sommaren utan resultat. Och det har de!] Det ger en glädje som är energigivande nog för att orka ta itu med ett… måste…. Nej, vi kallar det utmaning. Egentligen är det ju inget måste. Det är en utmaning jag tagit mig an alldeles frivilligt. Inget faller och står med det. Ingen dör om det inte går vägen så smidigt som jag önskar. Om deadlinen bryts. Jag fixar det i min egen takt, på mitt sätt. Musiken får fortsätta flöda i bakgrunden. Tankarna får fortsätta flyga ostrukturerat. Börja i den finska bemanningsbranschens strukturer och ta sig en avstickare till en vår i New York, där magnolia och körsbär blommar. Där det bara är han och jag, där våra ben tar oss dit andan faller oss på för stunden. Så långt ifrån alla dessa måsten, men samtidigt bara ett ögonblick bort.  

2 år och 9 månader

Älskade lilla E!

Du är fortfarande den glada solstråle du alltid varit. Du pratar massor, mest hela tiden och kan föra riktiga konversationer. Just nu vill du gärna ha en klänning på dig "så att du kan dansa", helst till Bamsemusik. Eller så vill du "titta på nåt". Mumin eller Rasmus Nalle eller Lilla prinsessan. På datorn eller TV:n eller Ipaden (som du uttalar på ett sätt som gör att jag aldrig förstår vad du menar). Annars pratar du tydligt så att vem som helst förstår dig. Håller dig med några roliga ord och uttryck, som att du vill vara "i lugn och fred", vill sätta "kleem" på smörgåsen (smör), eller ha en "baban" (banan) när vi handlar i Sabis. Jejje, gillar du fortfarande, men inte lika intensivt som tidigare.

Du leker mycket med dockor och mjukisdjur nu, "dina bebisar", som du kärleksfullt tar hand om, håller om, bäddar ner och pratar med. Du är storasyster, säger du. För övrigt älskar du ganska mycket nu. Den nya blomman i ditt rum, din turkosa vattenflaska med hästar på. Din nya gröna tandborste. Och du borstar gärna tänderna flera gånger per dag, men du vill göra det själv. Och få saker gär dig så glad som din D-vitamin tablett som du får varje dag.

Du har blivit väldigt intresserad av bokstäver och förra helgen köpte vi en matbordstablett till dig med alfabetet på. Du hittar "din bokstav" i böcker och på skyltar. Också 3:or identifierar du som E:n. DU leker att du läser och sjunger ABC-sången på ditt eget vis. Du säger inga finska ord längre, men verkar förstå det mesta fortfarande. Du har greppat att det är ett annat språk och frågar ibland vad saker heter på finska. Men om jag pratar finska med dig eller försöker läsa på finska blir du lite irriterad och ber mig sluta. Inte gillar du när jag sjunger för dig heller. Du vill hellre att jag läser upp sångerna i dina sångböcker. Det har jag full förståelse för.

Du tycker om att leka kurragömma, men är urdålig på att gömma dig. Du tror fortfarande att du inte syns om du sätter händerna för ögonen eller kurar ihop dig på golvet. Du kan räkna till tjugo och kan nästa hela ditt namn, men du brukar glömma Gun. Du kan både säga och visa hur många år du är, och ömsom är du stor flicka, ömsom bebis. Det låter vi dig vara.

Du älskar att kramas och pussas och säger ofta att du älskar mig. Du tycker också om att "tumma" på saker, "tummis" säger du, och sträcker fram ett pekfinger som jag ska tumma på (med mitt pekfinger).

Du älskar ditt dagis och är ganska oblyg. Här om dagen kom jag på dig med att stå och diskutera med en annan mamma när jag hämtade dig. Glad och jämfotahoppande pratade du med Isabells norska mamma. Blev så stolt. Och dina fröknar tycker du är fantastisk. Det gör dina kompisar med. "Edith kommer!", ropar de glatt när vi lämnar dig på morgnarna. Jag är glad att du trivs så bra på dagis, för det blir ganska långa dagar för dig. Från 9 till 16 är du där. Jag jobbar lite för mycket, jag tycker om det, men inte tillnärmelsevis så mycket som jag tycker om att vara med dig. Ändå väljer jag fel ibland och jobbar över och kommer hem först när du har somnat. Inte ofta, men varje gång känns det lika fel. Ibland glömmer jag bort hur liten du faktiskt är, och hur snabbt du växer. Du är lika lång som fyraåringarna på dagis och väldigt bussig för din ålder.

Du är fortfarande väldigt mammig, och pappa duger inte till mycket när både han och jag är hemma. Men det är uppenbart att han är lika viktig för dig ändå, och att du helst vill ha hela familjen samlad. Du saknar din mommo och oppa och dina kusiner. De är dina största idoler här på jorden, och du vill gärna höra sagor om dem när du ska sova.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket och är så stolt över att få vara din mamma!