Hej min älskade lilla E!
Du är nu 14 månader. Finare än någonsin. Så otroligt rolig, glad, charmig och älskvärd. Framkallar leende på leende när vi rör oss ute bland folk. Tanter och "poligubbar" faller pladask. Jag är alldeles, alldeles förförd av dig. Så otroligt lycklig över att få vara din mamma. Du har en stark egen vilja, vill mycket och är väldigt aktiv. Alltid något (hyss) på gång. Du är mestadels nöjd men skriker högt när du inte får som du vill. Du har fem tänder och jag tror det är kliande tandkött som gör att du biter mig en hel del. Och skrattar högt när jag blir arg. Ännu högre när jag blir ännu argare. Igår nattade mommo dig för andra gången, och nu somnade du lugnt och tryggt. (Förra gången grät du dig till sömns). Jag är så lättad, mommo överlycklig.
Sedan du började gå på allvar har bulorna i din panna avlöst varandra. Din 14 månaders dag firade du med att drämma pannan i ett gammalt dörrgångjärn i öppningen till vardagsrummet. På en halv minut såg vi en bula stor som en golfboll forma sig på vänstra sidan av din panna, man såg liksom blodet forsa där inne. Det såg så läskigt ut att jag ringde 112, och ambulansen var här på några minuter. Så fort de två unga ambulanskillarna kom in genom dörren tystande du tvärt och satt sedan i min famn och granskade dem med stora ögon. De granskade dig en stund men vi kunde slå fast att du verkade vara dig själv. För säkerhets skull fick vi order om att väcka dig med två timmars mellanrum hela natten. Så vi var oroliga! Skakig ett bra tag efteråt, så läskigt medveten man blir om hur sköra vi är.
Edit: Nu, nästan en månad senare är bulan i stort sett borta, men du har en liten grop i pannan som vi undrar om du inte alltid kommer att ha kvar.
