Nu gråter inte lilla E längre när hon lämnas på dagis. Inte ens darr på läppen. Hon får inte oro i blicken när vi pratar om dagis hemma, utan ser glad ut. Ler igenkännande när vi nämner namnen på dagisfröknar och kompisar. Och, framförallt, när jag hämtar henne på eftermiddagarna klamrar hon sig inte längre fast vid mig för brännkära livet. Som om hon var rädd att jag skulle lämna henne igen. Hon studsar istället upp och ner av glädje, bokstavligen, skrattar och kramar mig och är glad så glad. Ler sitt största och vinkar glatt åt fröken och kompisar när vi går hemåt. Fy bubblan vad stolt jag är över min lilla tjej! Hon har liksom integrerat sig i dagislivet och verkar trivas. Ta i trä. Och det visste jag ju hela tiden att hon skulle. Hon är ju sådan, min älskling. Älskar livet, fart och fläng och människor. Så social. Var fick hon det ifrån?
