halsfluss from hell

I onsdags kände jag plötsligt svagheten skölja över mig och på kvällen kom febern med besked. På torsdag låg jag däckad till den grad att mannen var tvungen att stanna hemma från jobbet för att sköta om E, likaså idag. Inte en chans att jag hade klarat att ta hand om henne själv. Men nu mår jag redan mycket bättre och känner att det kanske finns hopp om en avslappnande helg ändå. Hoppas bara resten av familjen klarat sig från smittan nu.  

rekord

I natt vaknade E så många gånger att jag tappade räkningen redan innan midnatt. Skulle tro att det rörde sig om allt som allt 550 gånger, nånting. Så kändes det i alla fall. Och jag bestämde mig för att avboka allt program och bara vara idag. Ta en tupplur om tillfälle bjöds (det hände - kanoner och krut!!!). Och en eftermiddagspromenad i novembersolen gjorde susen, men sedan saknade jag nog det där programmet. Lite stimulans liksom. Men ja, ja. I morgon är en ny dag och då utlovas halvdag hos finfin vän och bebis i finfint hus ute på landet.  

Måste bara komma ihåg att svänga via bageriet innan jag åker dit, eftersom jag än en gång negligerat mitt åtagande att baka fikabröd. Inga husmorspoäng här inte. 

önskelista (utöver fred på jorden och en bebis som sover hela nätter)

Pannunderlägg/välsignelse av det nya hemmet:

Från Svenskt Tenn

Vinglas till "vardagstallrikarna":

Iittala Essence

Parfym, t.ex.:

Clean Warm Cotton

En marockansk läderpuff:

Kläder från COS:

Något nytt från Origami Jewellery

En drink på Torni

   ...och massage, manikyr, en helg i Paris/Köpenhamn/Stockholm/Rom/Varsomhelst o.s.v., o.s.v.  

rapport från verkligheten

Det ligger brödsmulor och hårstrån (man lossar hår en masse när man ammar) om vartannat på vårt vardagsrumsgolv. Golvet är betsat i mörkbrunt så allt syns rätt bra. Drivor med smutskläder, blandat med rena kläder i sovrummet. Det började med en hög på stolen vi har där inne, nu har högen liksom expanderat och flutit ut på golvet. Under bebisen säng har det flyttat in några dammråttor. Vad som finns under den stora sängen vågar jag inte ens sia om. Även badrumsgolvet har små dammråttor, till silverfiskarnas förtjusning. Och längs med ena väggen i vardagsrummet har det samlats en hög som ursprungligen bestod av lådor och påsar med sälja-på-loppis-kläder men som nu har fått en garnering av jag-vet-inte-var-vi ska-förvara-det-här-grejor. I hallen en hög med skor som inte ryms på skohyllan. Inte någon annanstans heller. Diskbänken var i alla fall ren igår.

Men bebisen växer och mår bra och vi är trötta men lyckliga, tackar som frågar.

ryssland+sverige=finland

Det fanns en tid då jag blev provocerad av att svenskar liknar Finland vid Ryssland. Det kändes mest som en förolämpning. Men efter att i vuxen ålder ha gjort resan St Petersburg-Helsingfors-Stockholm i ett streck inom loppet av en långhelg blev det så tydligt att likheterna finns där. Helsingfors har liksom lika delar St Petersburg som Stockholm i sig. Arkitektoniskt, utvecklingsmässigt och kulturellt.

Läste precis en kolumn om "den finlandssvenska egenarten" av Ebba Witt Brattström i Helsingfors bokmässas mässtidning. Hon avslutar med en undran om den finlandssvenska litteraturen är för seriös för svenskarna. Tidigare har hon tydligen sagt att hon drogs till sitt nya jobb som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet på grund av den höga allmänbildningen hos finländska studerande. Det förundrar mig - eftersom min egna uppfattning är att svenskar överlag är mer allmänbildade än finländare, att gemene man i Sverige har ett större engagemang och framförallt mer kunskap om det omgivande samhället än vad finländare har.

Men jag drar paralleller till mina egen positiva fördomar om ryssar - att de är så himla allmänbildade i historia, litteratur och konst. Att vem som helst som du rycker i armen på gatan kan ge dig en guidad tur i sin hemstaden, kryddad med Rysslands historia. Jag hörde en gång att skolbarnen i St Petersburg besöker Eremitaget varje vecka för att studera utvalda tavlor en efter en. 

Men det avgörande är ju hur man definierar allmänbildning. Gäller det att rabbla utantill-fakta à la gammeldags inlärning är ryssar säkerligen bättre än finländare, och finländare bättre än svenskar. Kulturella aspekter, framförallt i skolundervisningen gör skillnaden. Min teori är att i Sverige lär sig barnen framförallt att ifrågasätta. Att det är viktigt att du bildar dig en åsikt och att alla ska få göra sin röst hörd. Det är så demokratiskt så det förslår. Finland är ett mellanting - där hård fakta och framförallt effektivitet är det som räknas - på skolbänken och i arbetslivet. Demokratin i Ryssland behöver jag inte kanske inte gå in på här. 

Vart vill jag komma? Tja. Ingenstans. Det var bara en reflektion om en insikt jag fått under de senaste åren. En insikt som hänger ihop med varför jag upplever Sverige som ett snällare samhälle.

föräldraledighetsmodet

När ens främsta uppgift här i livet är att ta hand om en liten bebis blir det mycket tid hemma. Och mycket fokus på det praktiska och mindre fokus på det estetiska. Följaktligen är min standardklädsel här hemma ofta såväl byxlös som bröstavslöjande. Man drar på sig ett par jeans när man går ut på promenad, men drar av bekvämlighetsskäl snabbt av dem när man kommer hem igen. Och det är så lätt hänt att man glömmer att stänga amningstoppen när bebisen ätit klart och att en bröstvårta liksom stannar kvar i det fria. Behöver jag säga att jag inte är så förtjust i oannonserade besök? Och att jag är tacksam över att vi inte har någon insyn i lägenheten?

Och varför är byxor som man lätt trivs med en hel dag på jobbet så osannolikt obekväma så fort man kommit in genom sin egen dörr? 

socker på såren

Är ensam med E några dagar. Gräsänka som vissa säger. Geographical single var visst det vedertagna i Bryssel. Känner mig mest som en ensamstående mamma. Och tungt är det, fast det bara är tillfälligt. Lägg till en förkylning på barnet och det är upplagt för gnäll och pirr från hennes sida - och trötta armar och trött huvud från min sida. På eftermiddagen tröt mina krafter så till den grad att jag kände mig tvungen att på vår eftermiddagspromenad slira in via butiken efter lite godsaker. En halv liter cola, en godispåse och ett mormorsbesök gav den boost som behövdes för att klara resten av kvällen. Nu sover barnet och jag njuter en kopp te och några bitar mörk choklad i soffan.

Lyckan i det.

Och ja, one of these days borde jag kanske ta tag i mitt sockerberoende. 

saker jag önskar just nu

och då menar jag dom där ovidkomliga materiella tingen.

- en marockansk läderpuff. Konjaksfärgad. Ska stå framför kakelugnen i nya lägenheten.
- en ljusslinga från house doctor. Mysbelysning behövs alltid.
- ett fikonträd. Pga vackert.
- ett grytunderlägg från Svenskt Tenn. Oklart varför.
- ett doftljus från Byredo. För att täcka över doften av bananbajs som numera huserar hos oss nu som då.

lyckan kommer, lyckan går

Som en blixt från klar himmel blev vi erbjudna en lägenhet i granntrappen. 20 kvm större för en fjuttsumma. Vad gör man? Jo, trots noll planer på att flytta bestämmer vi oss för att göra det. Mest är det diskmaskinen som lockar. Ett riktigt kök. Och känslan av våning snarare än studentlya. Kanske lite mer värdigt ett 30-plus par, som inte riktigt vill erkänna att radhus/hus/förort hör till vuxenlivet. Vi köper oss några år till i stan. Så nu kliar det i inredningsfingrarna. Inget är klart, det svarta fattas från de vita pappret, men jag surfar järnet på inredningsbloggar och IKEA och drömmer mig dit. Cirka 30 meter längre västerut, två trappor högre upp.

skrikungen

Hon är 6 månader nu, lilla E. Inte så liten, med sina dryga 9 kg. Och av hennes falsettskrik att döma har hon lungor som heter duga också. Herreminje, vad hon kan tjuta. Av glädje, frustration, hunger, trötthet eller allmän uppspelthet tjuter hon för kung och fosterland, genom märg och ben.
Hela-freaking-tiden. Och vi hyssjar och säger "såja, ingen fara" och sätter fingret mot munnen och säger "tyst E, du behöver inte skrika". Som om det skulle kunna få henne att sluta. Fast vi vet att det bara är att vänta ut det, gilla läget. This to shall pass. Och hoppas att
a) grannarna står ut (vad annat kan de göra?)
b) grannarna inte tror att vi misshandlar henne (hon låter faktiskt som ett tortyroffer ibland)
c) hon snart kommer på/går tillbaka till lite mer varierade sätt att kommunicera på.

Själv tror jag att jag vant mig lite, eller så tjuter hon lite, lite mindre än i början av veckan. Hoppas på det senare.

dykungen

Vi började på babysim för några veckor sedan och E älskar det! Första gången skrattade hon sig igenom hela bassängtiden. Med koncentrerad min jagar hon bollar på ytan, beundrar solkatter och andra simmare. Och förra veckan dök hon! Jag var nervös som få, men E såg totalt oberörd ut. Blicken sökte genast efter en ny gul boll att hugga tag i så fort hon kom upp. Så himla stolt! Även om jag egentligen inte riktigt fattar grejen med det här dykandet. Visst, bra att barnen lär sig att inte få panik under vattenytan, men är det kanske inte mest för föräldrarnas nöje ändå?

den där sömnen

E är drygt fem månader nu. "Överallt ifrån" överöses jag med info om att bebisar i den här åldern kan somna själva i egen säng, sova hela nätter och ha tydliga rutiner för mat och sömn, dygnet runt. Om vi har det? Not so much. Vi knatar på enligt E:s och min känsla. Anpassar oss lite efter dagens program med dagssömn och så, annars får E styra. Visst vore det skönt om man kunde klä på henne pyjamas, pussa henne på kinden, säga "sov gott, älskling", lägga henne i sängen och tyst gå ut ur rummet för att fira kväll i lugn och ro. Och sova ostört till kl 8 istället för att bli väckt 2 till, ja, oräkneliga gånger per natt. Men E vill äta 2-3 gånger per natt och det låter jag henne. Trots rådgivningens tips om att bebisar i den här åldern inte behöver äta på natten. För tanken på att låta henne skrika sig till sömns av hunger (hon ÄR hungrig!) gör mig illamående.

Vissa dagar är jag trött som få. Andra pigg som en lärka. Det här funkar för oss. Och så länge vi orkar så ser jag inte någon orsak till att sluta lyssna på hennes signaler och gå in och låta våra behov styra över hennes. This too shall pass. Om några år sover hon säkert (kanske?) hela nätter. Om vi har tur.

För eget minnes skull - så här ser det ut nu, i runda slängar. 

ca 9 vaknar, ammar i sängen, stiger upp

ca 11-12 E somnar om för sin första dagssömn (i selen på min mage för att sedan läggas ned i sängen eller ute i vagnen).  Sover kanske 45 min - 1 h

ca 14-15 E somnar för sin andra dagssömn, som ovan. 

ca 18 E somnar för sin tredje dagssömn, som ovan
ca 21 E somnar för natten då jag ammar henne i  sängen

smörrebröd

á la skärgården. (Pin)färskrökt sik på skärgårdslimpa. Mums.

Slut på meddelande

ensam mamma

The significant other är på arbetsresa några dagar och jag har fått agera ensamstående. Mon dieu, det värker i armar och rygg av att bära (bokstavligen) bebis själv. För att inte tala om den mentala biten. Alla de där ensamma föräldrarna: respect, alltså.

Och på tal om det så har Ensam mamma söker (ett av favoritprogrammen, fast jag inte säger det högt)  satt igång med en ny säsong. Drama, kärlek, psykologi och relationer. Jag tittar ivrigt.

helsinki city marathon

Förra helgen bestämde vi oss för att vända en dålig dag med att promenera till Sis.Deli och köpa fika för att sedan slå oss ner i parken vid Eirastranden. Njuta av vad vi förmodade vara en av de sista sommardagarna. Little did we know att det var Helsingfors maraton på gång. Men strax kom täten springande och gatorna kantades av hurrande människor. Och jag vet inte vad det är, men jag blir så himla blödig av sportevenemang som dessa. Där människor med vitt skilda bakgrunder, äldrar och nationaliteter sliter och ger sitt allt, och andra - främmande - människor så hjärtligt hurrar och hejar på allihopa. Jag får gåshud och blir gråtfärdig och tänker att människan är god, ändå.
(Och så kan jag inte låta bli att tänka att de nog är lite galna, de där maratonlöparna)

skynda långsamt

Kommer på mig själv med att fundera på tidens gång sedan lilla E föddes. När hon väl var här kändes graviditeten så himla avlägsen, som ett annat liv, fast det bara var någon dag sedan jag och the significant other satt hemma på tumis i soffan med den där enorma magen. Kanske hade det att göra med den där känslan av att hennes existens var så självklar, som om hon alltid funnits. Och nu är hon fyra månader och känns liksom "stor" och vi refererar till "när hon var liten...". Som om fyra månader skulle vara en ansenlig ålder redan. Och så de där sentimentala känslorna när man inser att hon redan har vuxit ur en hel hög med kläder. Att allt går så himla snabbt, att man liksom vill stanna tiden lite grann. Samtidigt som man inte kan vänta tills hon blir så stor att man kan kommunicera med ord med henne. Dubbelheten. Men mest av allt, det sköna i att kunna vila i vardagen, här och nu, och insupa varje litet ögonblick med henne. Framtidsoron är väl undanstoppad någonstans. Allt löser sig. Det viktiga är här och nu. Och här och nu har vi det så himla, himla bra.

den där jämställdheten

Jag hade hört det där "det är lätt att vara jämställd tills man får barn".  Och inte köpt det. Man måste bara anstränga sig liksom, tänkte jag.

Och så fick vi barn, och verkligheten gav mig en fet smocka i ansiktet. Är visserligen fortfarande övertygad om att det går att vara jämställda som föräldrar, men inte på det viset jag tänkt mig. Inte på det där jämlika, nästan millimeter rättvisa-sättet som vi hittills tillämpat utan större ansträngning.

Redan under graviditeten fick jag en reality check och grät bittra tårar över mitt öde som kvinna på arbetsmarknaden (som OM någon skulle anställa en gravid om det fanns ett likvärdigt eller nästan likvärdigt icke-gravid valmöjlighet, även om det teoretiskt är en förbjuden diskrimineringsgrund).

Och sedan, som OM moderns och faderns liv skulle påverkas lika mycket av att få barn. Möjligen, om man inte ammade. Men som en människa som vurmar för det naturliga så vill man amma, bara man kan. Man vill ge sitt barn det bästa man kan. Och som ammande mamma är man fast. Dygnet runt, i månader. Har således även fällt några bittra tårar över att min man minsann slapp känna den kvävande känslan som man upplever då en liten nyföding - hur mycket man än älskar och avgudar och unnar den det - suger sig fast vid ens bröst timme efter timme, igen och igen. Och att han efter bara ett par veckor kunde återgå till vardagen på arbetet (samtidigt tycker jag självklart sanslöst synd om honom som var tvungen att göra det istället för att få tillbringa dyrbar tid med sin pinfärska dotter). Och sedan, några bittra tårar över att inte kunna stå till förfogande då drömjobbet dyker upp som gubben i lådan, sex månader för tidigt.

Tidigare har jag naivt nog tyckt att biologin inte har något med jämställdheten att göra. Nu har jag kapitulerat.

14 veckor

Lilla E har hunnit bli 14 veckor, snart alltså 4 månader. Ingen liten spädis längre, och hennes personlighet kommer fram allt mer. Hon är så himla social och glad. Och nyfiken. När vi rör oss på stan stjäl hon blickar och beundran från alla håll och kanter, vare sig hon sover eller är vaken. Det gör iofs säkert alla bebisar, men oj så det värmer ett modershjärta. Stolt som tuppen blir man.

landet levererar

Efter tre timmar på landet hos mina föräldrar kom jag hem med två påsar rabarber, en liter blåbär och två liter kantareller. Och då hade jag inte ens lämnat tomten. Tack naturen. Och tack mamma för att du inte är intresserad av trädgårdsodling, utan låter skog vara skog.

i min del av stan

Jag bor i en av de 'finaste' stadsdelarna i stan som lätt kunde ha en air av snobbighet omkring sig. Vackra, dyra hus och stora bilar, delikatessaffärer och strandpromenad. Men mitt bland detta finns även förvånansvärt många socialt utsatta personer, som en lika naturlig del av stadsbilden som de uppiffade damerna med små vita hundar. Missbruk och hemlöshet skulle så klart helst inte få finnas, men på något absurt vis är jag ändå lite tillfreds (?) över att det finns lite av det även i mina knutar. Och att hundpromenerarna ibland tar sig tid att stanna och småprata med han som alltid står i sin slitna läderjacka och sina trasiga jeans vid glassorteringen, i hopp om att finna några pantflaskor. Allt känns så integrerat, för att ändå vara en så pass privilegierad stadsdel. Och därför älskar jag mina kvarter.

Oh my, så det här inlägget går att feltolka, eller framförallt fultolka om man så vill.

sommar, sommar

Semestern firades med tre lata veckor på landet, men sommaren lyser fortsatt med sin frånvaro. Eller okej, vi fick några fina dagar, men ingen så varm att tanken på ett dopp i plurret ens snuddade min hjärnbark.

Något deppigt att komma tillbaka till en sommartom stad, precis då de flesta andra i förväntansfulla lyckorus inleder sina semestrar. Men å andra sidan, så länge regnet dominerar är det rätt okej att vara i stan och inte ens förvänta sig de där lataste av sommardagar. Men de kommer. Augusti - hear me.

no man is an island

I söndags firade vi skruttets välkomstfest. Istället för den tilltänkta trädgårdsfesten (hej finsk sommar med 16 grader och regn!) fick släkt och vänner - närmare 30 pers - trängas in i mina föräldrars vardagsrum. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum och det fanns det sannerligen den här söndagen. Skruttet överöstes med fina presenter och framförallt fina ord och välkomsthälsningar. Tänker på kontentan i favvofilmen "About a boy" om att vi alla behöver ett nätverk. Vår flicka har lyckan att födas in i ett helt slott av hjärterum. Och jag har lyckan att ha fått en flicka som till gästernas stora nöje skrattar högljutt åt skämten i sin fars tal och charmar sin omgivning där hon nöjt går från famn till famn.

helsingfors i midsommarskrud

Midsommarafton firades enkelt hos svärfar och dagen efter gick vi ut på en promenad hemma i stan, på jakt efter en fika. Ingen bra idé, visade det sig. ALLT var stängt, så när som på de mest centrala turistiga caféerna. Vi var nära att gå på det och satte oss vid ett ledigt bord på Café Strindberg, men flydde efter en snabbtitt på prislistan. Och aldrig är väl stan så tom på folk som just på midsommardagen. Totalt dött, så när som på några lokala missbrukare och ett antal hoper kryssningsturister. Herregud vilken bild de måste få av den här stan.

un café à emporter, s'il vous plaît

Runt hörnet från oss finns ett café som drivs av ett gäng fransmän. Alltså lyckan i det, att få beställa sitt kaffe på franska. Gör mig barnsligt lycklig. Världen runt hörnet liksom.

Och! Kom jag på. Några hundra meter åt andra hållet finns ett café som drivs av några amerikaner. Där man får riktiga bagels. Woop, woop!  

morotskaka

om Leilas kärleksmums inte var någon storhit för mina smaklökar tar hon revansch big time med sin morotskaka. Superenkel att röra ihop och himlans god. Och satsen är tillräckligt stor för att imponera många med. Och den håller sig bra i kylen, så du kan liksom portionera ut imponerandet till flera dagar i rad. Gott & smart!

Receptet finns här!

glassnäsa

dagens barnvagnspromenad avrundades med en smaskig glass i solen (yey, äntligen är sommarvärmen här igen!). på vägen hem stack jag mig in till apoteket och mataffären. väl hemma råkar jag se mig själv i spegeln och upptäcker en stor vit torkad glass-fläck på näsan. tyckte väl att butiksbiträdet var lite ovanligt glad att se mig. höhö.

det här vädret alltså

det är den 4 juni och här går jag omkring i någon form av desillusion och tänker att "bikini - nej, det behöver jag inte titta på ännu. Tar det i sommar" Och så drar jag en extra sjal runt halsen och tar på mig jackan och går ut i sålblåsten

de där ljuden

av sovande dotter i sängen bredvid mig. Små gnyenden, som en liten påminnelse från djupsömnen om "jag är här". Och ja, du är där, och fyller våra hjärtan med gnyenden och leenden, mjuka kinder och solskensblick. Älskade, älskade lilla hjärta.

en vanlig sketen onsdagkväll

en försommarsdag i mitt liv som föräldraledig. har haft fd kollega numer vän över på paj och chèvre-päronsallad och ett glas vitt. pratat fd jobb, skvallrat om kollegor och tjattrat om allt mellan himmel och jord. Status: glad och varm i magen

höjden av lycka

på väg hem efter en heldag med gammal god vän och hennes familj i skärgården. i baksätet sover världens finaste lilla dotter och i passagerarsätet bredvid mig min älskade man. kvällssol som värmer havsvikarna och lyser upp skärgårdstallarnas glödande stammar. på väg hem till vårt hem, vår borg. och i morgon väntar en till sommardag på landet, i föräldrahemmet. där och då - lycka. det finns ingen annan plats på jorden jag hellre vill vara på.

all good in the hood

En vecka moderskapsledigt, som det så högtidligt heter, bakom mig. Jäkligt skönt! Veckan gick i ett nafs, utan att en tillstymmelse av känslan långtråkigt uppenbarade sig. Man håller sig sysselsatt rätt bra bara med att läsa tidning och äta frukost, promenera lite, yoga lite, luncha och fika lite osv. Allt i slow motion liksom, för what's the hurry? Ikväll vankas söndagsmiddag med la famiglia. Allt utom sallad förberett i förväg så resten av eftermiddagen kan jag ägna åt att vicka på tårna eller nåt. Sweet life, sweet life.

note to self

innan jag dör vill jag se körsbärsblomster i Japan. bara så att jag inte glömmer det.

lat söndag

långsamt uppvak, lyxfrulle, efter-frukost-vila, promenad i vårsolen, fika på café ursula och så hem för lunch. solen värmer verkligen nu. snöhögarna är på sina ställen fortfarande enorma, men det finns ingen tvivlan om åt vilket håll vi nu går. vår alltså, så himla bra uppfinning.

den stora födelsedagen

inledde dagen med att fira the significant other som fyller 30+ idag. lyxfrukost light, mer hann vi liksom inte med en vardagsmorgon som denna mitt i en hektisk vardagsvecka med jobb, jobbresor och diverse förlossnings-/föräldraförberedelsekurser. men mysigt var det. och så knäppte vi på morgon i P1 och nåddes av nyheten att ett annat litet liv sett dagens ljus just denna dag. blev lite rörd när prins Daniel under sin presskonferens bad pressen om lugn och ro för sin nya lilla familj. på något vis kunde jag liksom sätta mig in i deras situation - snart går vi igenom samma mirakel och mon dieu så glad jag är att vi får njuta av det utan en massa yttre uppståndelse. thank god I'm not a princess, liksom.

det där om att VETA

jag har en efterlängtad skatt i min mage och har inlett nedräkningen tills jag får snusa denna skatt i nacken. inte så långt kvar med andra ord och det gör mig självfallet lyriskt lycklig.

men vad är det med alla mödrar därute som känner sig tvungna att pådyvla sina egna upplevda erfarenheter som den enda sanningen för hur det är att vara gravid/mamma. inte som i "så här var det för mig" (vilket jag med glädje lyssnar på), utan som i "så här är det och så här kommer det att vara för dig". det gör mig vansinnig och bitsk. utåt sett bemöter jag det med ett kallt leende och hopbitna tänder och får sedan känslan av att dessa personer upplever det som om jag är likgiltig inför miraklet. det är bara det att jag upplever det här som min unika upplevelse, helt nytt för mig. och den kommer inte vara en exakt kopia av någon annans. inte bara är vi alla olika som människor, graviditeter kan se ut på och upplevas på så många olika sätt, för att inte tala om den lilla krabat som sedan möter världen - helt unik den också. summa summarum – VAD är det som får folk att VETA att "SÅ HÄR KOMMER DET ATT BLI FÖR DIG"?

Presidentval

Tittar på FST5:s presidentkandidatsutfrågning, en finlandssvensk sådan det vill säga. Nivån är så där - lite flamsigt upplägg och då kandidaternas kunskaper i svenska inte är på en så avancerad nivå blir helheten lite....eh...inte så imponerande.

Förövrigt fick jag nyligen en flashback från presidentvalet 1994 då vi i samhällskunskpen blev ombedda att skriva en uppsats om den dåvarande presidentvalskampanjen. Min rubrik var typ "Tre par byxor och en kjol" (Elisabeth Rehn representerade här kjolen).  Om jag idag skulle skriva en motsvarande uppsats kunde rubriken tex vara "Tre Paavon och två kvinnor". Eller "Tre Paavon och en gay".  Då hejade jag på kjolen, nu hejar jag på gayen.

Back on track

För att inte helt tappa fokus här är det dags för lite materialism igen. Blev inget lyxigt dansk soffbord, det bidde ett Ikea Stockholm-bord. Men jag och the significant other är mer än nöjda! Och mitt stora sug efter dansk design förverkligades på min 30-årsdag, då jag överraskades med en vacker AJ-lampa. Jag är en lycklig kvinna på många sätt, även rent materialistiskt.

Tänk om...

...2012 är året då jag slutar bry mig så himla mycket om vad andra tycker och tänker. Året då jag blir tillfreds med mig själv. Ser till att göra det jag verkligen vill, börjar tro på att jag KAN göra det. Pretty awsome, skulle det vara. Tänk om.

2012 är här

Första dagen på det nya året närmar sig sitt slut och nyårsångesten som jag brukar känna dagar som denna lyser med sin frånvaro. Wopwop! Det bådar gott, liksom det faktum att solen idag sken för första gången på länge, det var totalt vindstilla och några minusgrader - en alldeles fantastisk vinterdag med andra ord. Dagen tillbringades i föräldrahemmet, med god mat och mysträngsel i soffan med finaste syskonbarnen. "Du är fin"sa treåringen och gav mig en chokladkladdig puss. Lever man länge på. Kanske hela året.