smörrebröd

á la skärgården. (Pin)färskrökt sik på skärgårdslimpa. Mums.

Slut på meddelande

ensam mamma

The significant other är på arbetsresa några dagar och jag har fått agera ensamstående. Mon dieu, det värker i armar och rygg av att bära (bokstavligen) bebis själv. För att inte tala om den mentala biten. Alla de där ensamma föräldrarna: respect, alltså.

Och på tal om det så har Ensam mamma söker (ett av favoritprogrammen, fast jag inte säger det högt)  satt igång med en ny säsong. Drama, kärlek, psykologi och relationer. Jag tittar ivrigt.

helsinki city marathon

Förra helgen bestämde vi oss för att vända en dålig dag med att promenera till Sis.Deli och köpa fika för att sedan slå oss ner i parken vid Eirastranden. Njuta av vad vi förmodade vara en av de sista sommardagarna. Little did we know att det var Helsingfors maraton på gång. Men strax kom täten springande och gatorna kantades av hurrande människor. Och jag vet inte vad det är, men jag blir så himla blödig av sportevenemang som dessa. Där människor med vitt skilda bakgrunder, äldrar och nationaliteter sliter och ger sitt allt, och andra - främmande - människor så hjärtligt hurrar och hejar på allihopa. Jag får gåshud och blir gråtfärdig och tänker att människan är god, ändå.
(Och så kan jag inte låta bli att tänka att de nog är lite galna, de där maratonlöparna)

skynda långsamt

Kommer på mig själv med att fundera på tidens gång sedan lilla E föddes. När hon väl var här kändes graviditeten så himla avlägsen, som ett annat liv, fast det bara var någon dag sedan jag och the significant other satt hemma på tumis i soffan med den där enorma magen. Kanske hade det att göra med den där känslan av att hennes existens var så självklar, som om hon alltid funnits. Och nu är hon fyra månader och känns liksom "stor" och vi refererar till "när hon var liten...". Som om fyra månader skulle vara en ansenlig ålder redan. Och så de där sentimentala känslorna när man inser att hon redan har vuxit ur en hel hög med kläder. Att allt går så himla snabbt, att man liksom vill stanna tiden lite grann. Samtidigt som man inte kan vänta tills hon blir så stor att man kan kommunicera med ord med henne. Dubbelheten. Men mest av allt, det sköna i att kunna vila i vardagen, här och nu, och insupa varje litet ögonblick med henne. Framtidsoron är väl undanstoppad någonstans. Allt löser sig. Det viktiga är här och nu. Och här och nu har vi det så himla, himla bra.

den där jämställdheten

Jag hade hört det där "det är lätt att vara jämställd tills man får barn".  Och inte köpt det. Man måste bara anstränga sig liksom, tänkte jag.

Och så fick vi barn, och verkligheten gav mig en fet smocka i ansiktet. Är visserligen fortfarande övertygad om att det går att vara jämställda som föräldrar, men inte på det viset jag tänkt mig. Inte på det där jämlika, nästan millimeter rättvisa-sättet som vi hittills tillämpat utan större ansträngning.

Redan under graviditeten fick jag en reality check och grät bittra tårar över mitt öde som kvinna på arbetsmarknaden (som OM någon skulle anställa en gravid om det fanns ett likvärdigt eller nästan likvärdigt icke-gravid valmöjlighet, även om det teoretiskt är en förbjuden diskrimineringsgrund).

Och sedan, som OM moderns och faderns liv skulle påverkas lika mycket av att få barn. Möjligen, om man inte ammade. Men som en människa som vurmar för det naturliga så vill man amma, bara man kan. Man vill ge sitt barn det bästa man kan. Och som ammande mamma är man fast. Dygnet runt, i månader. Har således även fällt några bittra tårar över att min man minsann slapp känna den kvävande känslan som man upplever då en liten nyföding - hur mycket man än älskar och avgudar och unnar den det - suger sig fast vid ens bröst timme efter timme, igen och igen. Och att han efter bara ett par veckor kunde återgå till vardagen på arbetet (samtidigt tycker jag självklart sanslöst synd om honom som var tvungen att göra det istället för att få tillbringa dyrbar tid med sin pinfärska dotter). Och sedan, några bittra tårar över att inte kunna stå till förfogande då drömjobbet dyker upp som gubben i lådan, sex månader för tidigt.

Tidigare har jag naivt nog tyckt att biologin inte har något med jämställdheten att göra. Nu har jag kapitulerat.

14 veckor

Lilla E har hunnit bli 14 veckor, snart alltså 4 månader. Ingen liten spädis längre, och hennes personlighet kommer fram allt mer. Hon är så himla social och glad. Och nyfiken. När vi rör oss på stan stjäl hon blickar och beundran från alla håll och kanter, vare sig hon sover eller är vaken. Det gör iofs säkert alla bebisar, men oj så det värmer ett modershjärta. Stolt som tuppen blir man.