Istället för att styra stegen mot kontoret efter att ha
lämnat E på förskolan idag gjorde jag en 180 graders vändning och gick tillbaka
hem. Av med tighta jeans, på med mjukisbyxor. Det har varit intensivt på
sistone och jag känner ett starkt behov av att rebelliskt pausa alla måsten. Har
tighta deadlines på jobbet och massor att göra, men känner att min kropp står
på gränsen till vad den mäktar med, och då får man helt enkelt dra i
handbromsen. Koka en kopp kaffe, sätta på lite bra musik (just nu nya
bekantskapen Amason) och låta kreativiteten och tankarna flöda fritt.
Tankarna söker sig till det ljusa och glada. Till den starka
solen som vittnar om vår och värme, till det som är allra viktigast i livet,
mina nära och kära. Min längtan efter en liten tvåa. Dagdrömmer och planerar,
på det där abstrakta viset som man gör i huvudet. Utan struktur och krav på
prestation. [Pausar och kollar om Ikea fått in balkongskydd, de där vita som
jag jagade hela förra sommaren utan resultat. Och det har de!] Det ger en glädje som är
energigivande nog för att orka ta itu med ett… måste…. Nej, vi kallar det
utmaning. Egentligen är det ju inget måste. Det är en utmaning jag tagit mig an
alldeles frivilligt. Inget faller och står med det. Ingen dör om det inte går
vägen så smidigt som jag önskar. Om deadlinen bryts. Jag fixar det i min egen
takt, på mitt sätt. Musiken får fortsätta flöda i bakgrunden. Tankarna får
fortsätta flyga ostrukturerat. Börja i den finska bemanningsbranschens strukturer och ta
sig en avstickare till en vår i New York, där magnolia och körsbär blommar. Där
det bara är han och jag, där våra ben tar oss dit andan faller oss på för stunden. Så långt ifrån alla dessa måsten, men samtidigt bara ett ögonblick bort.
