är så freaking jobbigt ibland. Fint man hade det under föräldraledigheten ändå. När jag lyckades mota prestationsångesten i grind och slippa karriärstressen, det var livet det. Nu går det liksom inte att låta bli att tänka på jobbet, annat än för korta stunder. Och det är väl där på gränsen mellan att ta mer än det ger. Eller tja, så kan man kanske inte säga. Det ger mig ekonomisk frihet, en plats att gå till och en del stimulans. Men sedan är det det där att det även ger mig stress, lätt ångest och magknip. Börjar tappa tron på att det finns roliga arbetsplatser här i landet. På ricko! Men jag när en liten förhoppning om att det handlar om en inkörningsfas. Jag känner mig fortfarande inte helt hemma och bekväm och kan därför inte heller ge för fullt. Och jobbet är också i en uppstartsfas och det är lite för tidigt för att döma. Is i magen. Mm..kej?
Och min lilla flicka som "aldrig" är sjuk är inne på sin tredje förkylning i sin sex veckor långa dagiskarriär. Mäkta imponerad. Hej "vems möte är viktigare"-bråken!
