Idogt väntande på Lillebror här. Åtta dagar kvar till BF. Igår var vi på Danderyds sjukhus för ett tillväxtultra och samtal med förlossningsläkaren. Stor anspänning, men alla vi mötte var väldigt sympatiska och vi åkte därifrån ganska tillfreds. Ultrat visade att bebisen är normalstor, bara lite utöver medel, inte närapå de +16% som tillväxtultrat i v. 32 visade. Hade ställt in mig på att be om planerat snitt om han visat sig vara så stor, men nu beräknades han ligga på 3,5 kg och därmed som max 4,2 kg om jag skulle gå hela två veckor över tiden. Så är inte lika rädd för att gå över tiden längre, även om tanken känns jobbig. Pratade med en väldigt sympatisk förlossningsläkare, som verkade vara förstående och inte ett dugg patroniserande. Kom överrens om att träffas igen den 2/9 för avstämning. Om jag är mogen nog kunde jag då få en hinnsvepning, annars kan vi planera in en igångsättning eller vad de kallar sub-akut snitt, och det kändes verkligen som att det är upp till oss då. Hoppas jag tolkade läkaren lätt, för om inget hänt innan den 2/9 kommer jag känna mig väldigt redo för snitt...
Det som stressar mig mest just nu är barnvaktsjouren för E. För tillfället har vi ingen, men mamma kommer hit igen imorgon kväll. Så mycket enklare att slappna av utan oro att behöva rycka upp E mitt i natten och eventuellt behöva vara själv på sjukhuset. Så mycket orosmoment och osäkerhet kring en förlossning i sig så skulle inte behöva mer utmaningar på vägen. Men, men, sanolikheten att det drar igång just nu är väl kanske inte så stor, även om de igår konstaterade att Lillebror ligger startklar i framstupa kronbjudning, med huvudet långt nere. Igår kände jag också ganska starkt tryck neråt/bakåt på förmiddagen men det är borta idag... Det här med ovisshet och tålamod har aldrig varit min grej.
