om den där amningen

Vi har haft en sån himla tur när det kommer till amningen, jag och E. Mjölken rann till efter andra dagen (fascinationen över mina plötsliga Dolly-tuttar!) och led bara av lite sår de första veckorna. Lanolintuben hade inte den rykande åtgången som förutspåtts. Sedan löpte allt bara på, mjölken flödade och barnet åt förnöjt, ofta men intensivt, så maratonamningarna lämnade vi bakom oss efter de första veckorna. Visst fanns det dalar, då endera - eller ingendera - bröst dög. Efter fyra månader gick det inte att amma offentligt - lugn och ro skulle det vara. Lite senare dög det bara att amma liggandes. Men i det stora hela, lyxigt lätt.

Nu har jag kommit till fasen då folk inte längre (uppfodrande) frågar "ammar du?", utan snarare lite menande frågar "ammar du fortfarande?". Och mellan raderna förstår jag att folk tycker att jag borde sluta amma för att få barnet att få aptit på fast föda. Att jag definitivt inte borde amma på natten, för "barn i den här åldern behöver inte äta på nätterna" (herregud, det har jag hört sen hon var 3 månader. Tror lika lite på det nu som då). Men jag fortsätter att följa min instinkt och har hittills trappat ner på amningen dagtid, för att jag inte ska fortsätta gå ner i vikt.

9 månader

Hej E!

Du är nu nio månader. Mer barn än bebis. Lika glad som förut. Du skrattar med ögonen och charmar var och varannan du möter. Du är fortfarande skeptisk till mat och tycker mest om att snutta. Om kvällarna och nätterna är du mammig som aldrig förr. Vill helst sova nära, nära intill mig. Inte ens din pappa duger när du ska sova just nu. Vaknar två-tre gånger per natt. Du ålar dig fram. Ibland drar du dig fortfarande fram sittandes. Och ibland ställer du dig i krypställning och vaggar fram och tillbaka lite grann, liksom för att känna efter, men bestämmer dig ändå för att det är bäst att fortsätta åla när du ska framåt. Du älskar att stå, men kan ännu inte dra dig upp till stående själv. Att klappa två leksaker mot varandra är bland det festligaste du vet, likaså att banka saker i golvet. Vi känner för våra grannar. Tömma väskor, påsar, lådor är också kul och allt skräp du hittar på golvet stoppar du i munnen. Du vet var du ska trycka för att djuren i din pekbok ska låta. Du älskar att sitta i din gröna pulka (än så länge inomhus) som du fått av farfar. Du har temperament och blir hemskt frustrerad och skriker högt när det inte går som du vill. Vissa dagar babblar du på som bara den. Andra dagar är det mest skrik och "eh?, eh?" som kommer ur dig. Du är fortfarande rund och stor för din ålder, och använder storlek 86 fast du är 74 cm lång. Du är världens finaste unge och jag är världens lyckligaste över att få vara din mamma. Älskar dig evinnerligt.

plötsligt händer det!

Barnet, nu nio månader, som närmat sig det här med fast föda med en osedvanlig skepsis, äter en hel barnmatsburk! En liten förvisso, för femmånaders pluttar, men ändock! Jag ser ljuset i tunneln – kanske, kanske kan jag sluta med amningen innan hon börjar skolan.

tiden som gått

Vips, så kom och gick december, julen, nyår och trettondag. Barnet lärde sig sitta och fick sin första tand i samband med vår första flygresa som gick till England. Vi flyttade 20 meter till 20 kvm större (och diskmaskin!). Kräksjukan besökte mig mitt i uppackningen. Jul- och nyårshelgen fördrevs i sällskap av tjocka släkten, på vintervit landsbygd, kantad av mat, kinesisk massage, förkylningar och legobyggande. Fint var det. Året började med en storslagen sömnbrist och sedvanlig januariångest, men nu flyter allt på igen! Vardag alltså, himla fint ändå.