Farmor

Farmor dog i maj. Precis innan morsdag. Påskliljorna blommade på Ingalunda. Det finns så himla mycket påskliljor där, oceaner. Som farmor planterat, som spritt sig och som kommer upp år efter år efter år, trots att de inte får tillnärmelsevis lika mycket kärlek och omtanke som när farmor fortfarande styrde och ställde på gården.

Hon var ensam när hon dog. Ingen var bredvid henne. Jag skulle ha åkt dit, men valde att först åka på bebissim med min syster och systerdotter. Kanske valde jag rätt, jag vet inte. Någon dag innan hade jag nästan tvångsmatat farmor med glass, för jag ville så gärna att hon skulle äta. Att hon skulle bli frisk och fortsätta vara en del av mitt liv.

Och det är hon ju fortfarande, ändå. Fina, fina farmor. Som älskade så mycket. Som var så stark. Som hade sådan vilja. Och stod upp för sig själv.

Trots att hon dog den där lördagsförmiddagen. Vi åkte dit, sade farväl åt en blek och sval farmor. Satte en bukett påskliljor från Nagu i hennes knäppta händer och kysste henne på pannan. Jag hoppas så att de där saknadsfyllda kyssarna och de egenodlade Nagu-blommorna var det sista hon fick med sig från den här världen.

"När du är som svagast...

ska vårt samhälle vara som starkast." Löfvén håller tal i Almedalen och jag lyssnar med ett halvt öra. Och oj, vad jag hoppas på ett regeringsskifte i höst. Skönt att få rösta och kunna påverka. I alla fall försöka återställa de som en gång var. Där den för tillfället svaga människan inte behövde sjunka i fritt fall.

vips så var det semester!

Eller nja, såå snabbt gick det inte men har ändå lite svårt att ta in att det snart är juli. Vädret har liksom inte bidragit till sommarkänslan. Veckan innan midsommar snöade det. SNÖADE. Och den varmaste temperaturen vi fått uppleva de senaste veckorna är väl kring 15, kallast kring 5.

Hur som helst börjar det nu så småningom sjunka in att jag har semester. Sitter uppe lite extra länge på kvällarna bara för att jag kan. Dricker ett glas vin så här på söndagskvällen för att jag kan (och för att det finns en öppnad flaska som annars måste hällas ut snart).

I går var det fullt upp. Steg upp tidigt med E och lät M sova ut. Gick ut i parken - solen sken  halleluja! - och sedan väckte jag mannen för att smita iväg på brunch med E på Deli café Maya. Mycket gott, fast priset på 19e kändes lite överdriven. Sedan promenad in till centrum och panikinhandling av present inför efterföljande 1-årskalas. Släkt, vänner, varmkorv och marängtårta på kanske sommarens varmaste dag? Not bad.

Idag var det lite mer piano. Städning i fokus. Knäskrubbade köksgolvet, torkade köksluckor och golvlister, plockade och dammsög. Råkade somna när jag lade E för dagssömnen och sov nästan 2 timmar. Sedan en lite tur till lekparken och hem för tvätt och fortsatt städ. Hur det nu kommer sig ser vår "nystädade" lägenhet ut som jag inbillar mig att de flestas ser ut när de är som stökigast och skitigast. Men jag hoppas att det är inbillning.

#6

(Går ju bra det här med ett inlägg om dagen)

Idag var en så himla skön dag. Långsam morgon, klädde på oss och gick ut till parken, plockade upp kaffe åt föräldrarna på vägen. Sedan satt vi där på sandlådekanten och njöt av lyxkaffe, sol och vår fantastiska tvååring. Så enkelt och så perfekt!

#5

Hade en gammal vän på middag idag. Med sig hade hon sin lilla 4 månaders bebis, efterrätt till middagen och en handväska med en blöja i. När E var i samma ålder lämnade jag typ inte lägenheten utan en sköterska med minst 4 blöjor, ett ombyte kläder, våtservetter, handsprit, handduk, amningstrasor, skötbädd, plastpåsar, någon leksak och what not. Och jag inser att våra olika packningar ganska bra beskriver våra olika syner på föräldraskapet. Och att jag är rätt avis på min kompis avslappnade inställning.

#4

Fyra dagar försvann i ett huj. Lite god mat, gott sällskap, påskkärringsutklädnad (inte jag, mind you - barnet), familj och utomhusarbete i solen, en blinkning och vips var det vardag igen! Men fint var det, lite försmak på sommaren så där.

#3

Kusiner alltså - vilket fantastiskt påhitt! E avgudar sina, hon är verkligen i sitt esse under påskfirandet hos mommo och oppa. Så fort hon slår upp sina stora blå undrar hon var kusinerna är och vill 'gå uuut'. Springa på berget, hoppa på stenar, gå och kolla på hästarna, plocka kottar. Mitt i allt framstår även vår gröna, parktäta del av stan som en asfaltsdjungel. Men bäst av allt, den där kusintrion tillsammans! Blir så varm i magen av att se dem, så glad att E har ynnesten att få umgås med andra, lite äldre barn som är så fantastiskt fina mot henne! 

#2 Boj-hunden

E har fått med sig hem dagisets maskot den här veckan. Med följer ett häfte där det är tänkt att föräldrarna ska skriva dagbok om vad barnet och hunden hittar på tillsammans under veckan. Första gången var det skitskoj! Och roligt att läsa vad de andra föräldrarna skrivit tidigare. Nu råkade vi få den där hunden kanske årets stressigaste vecka. En sådan vecka då det inte finns utrymme gör så mycket mer än att överleva. Ergo: sista dagen hunden är hos oss sitter jag uppe sent för att ljuga ihop en rolig vecka. Sjukt, jag vet. Men till mitt försvar så ljuger jag inte ihop något skrytigt, utan mer roliga små incidenter för att krydda en aptrist vardag. Allt för att dagisbarnen ska få skratta lite istället för att gäspa av tråk då de läser om Boj-hundens gångna vecka. Ingen dödssynd, va? 

#1

Bestämde mig för att anta utmaningen "ett inlägg om dagen i 100 dagar". Det började lite svagt med att jag inte hittade det där nummertecknet på tangentbordet  (måste dessutom erkänna att jag var tvungen att googla vad tecknet heter, har alltid kallat det 'ruta' men det kändes lite fel). Sedan skrev jag siffran först och nummertecknet sedan. Kändes fel men blev osäker, så var tvungen att kolla upp hur det ska vara. Och jag antar att det kommer vara symptomatiskt för hur det här bloggandet (inte) kommer fortskrida de närmsta 100 dagarna. Eller, så kan man ju tänka prutthurtigt positivt som på Lilla sportspegeln: "Är början svår, känns resten lätt, och du blir nummer ett!".

Har förstått att Lilla sportspegeln har en ny logga sedan 89. Synd tycker jag, var väl inget fel på den här? 

2 år!

I några veckors tid har vi nu övat på att fråga dig hur många år du ska fylla och du har upprepat svarat ”åtta-tie”. Sedan igår för första gången: ”tå år”. Mitt hjärta smälter. Plötsligt kan du räkna (okej, 'räkna') och förstår så mycket. I morse vaknade du av en mardröm tidigare än vanligt (någon slags tur där, i och med att det betydde att vi hann fira födelsedag hela familjen) och när vi kom in i köket för att hämta mjölk förstod du genast vad det var frågan om: ballonger, blomgirlang och paket på bordet – konceptet födelsedag är väl bekant för dig redan! Du fick en röd spade, en boll och såpbubblor och var over the moon över det.

Igår när vi kom hem från dagis klädde du spontant av dig alla ytterkläder själv, samma kväll gick du in på toan, drog ner byxor och blöja – lekte tittut med dörren några gånger – och satte dig på pottan och kissade. Varje sådant framsteg känns så himla stort och gör oss så stolta och vi väntar med spänning på nästa steg, och nästa, och nästa…  Samtidigt som man liksom vill stanna tiden, njuta lite längre av varje fas.

Du pratar mer och mer varje dag, och finskan har tagit över lite nu. Vissa ord kan du på båda språken och för vissa ord fortsätter du att använda ”bebisversionen” fast du kan det riktiga ordet (ihaha=häst, mmm=bil, hau=hund). Du har en vilja av stål och blir rent förbannad när jag försöker påstå att det du säger är en hund egentligen är en bild på en gris eller varg.

Du älskar prickar, eller "pallo" som du kallar dem. Och du älskar många i din omgivning; mommo, oppa och Ella mest av allt. Det använder vi oss glatt av för att övertala dig om diverse saker. Om du inte vill ta på dig tröjan "men det är en 'Ella-tröja', den är Ellas gamla!" eller "Oppa har en likadan pyjamas". Funkar fint! Och du gråter ofta när vi säger hejdå till folk du tycker om, det är så fint på något vis!

LIKEaBIKE

Jag fick upp ögonen för balanscyklar när jag bodde i Bryssel för några år sedan. Stan kryllade av småttingar som susade fram som illbattingar. Jag var grymt imponerad! Och tänkte att om jag får barn en dag så ska hen få en sådan, helst en sådan i trä som var rätt vanliga. Sagt och gjort. Om några dagar fyller E 2 år, och i ett av paketen kommer hon att hitta en sån här:  

En LIKEaBIKE. Finns här eller här. Vår levererades på en parkbänk (!) på en innergård i närheten.  

Hur hönsmamman som jag är sedan ska kunna låta henne susa fram som en illbatting vete tusan.  

kreativitet

Jag har aldrig uppfattat mig som en kreativ person. I skolan var jag mest medelmåttig i de "kreativa" ämnena, som slöjd och teckning. I och för sig rätt bra på att hitta på design för grytlapparna som skulle virkas, men inte så bra på att förverkliga dem. Mina föräldrar är förfärligt icke-kreativa och ingen av dem har någon särskild känsla för estetik. Det där med skapande och kreativitet var ingenting som uppmuntrades under min uppväxt, det var liksom en totalt frånvarande aspekt.

Så när jag nu dryftar varför jag tycker det känns så svårt att skapa och vara kreativ funderar jag över i vilken mån det är en personlighetsfråga och i vilken mån det är en fråga om en egenskap som behöver övas upp. Skulle gärna utveckla de sidorna, för att se om det döljer sig en hämmad skaparkraft inom mig. Och barnet mitt, hon ska få rita och klippa och klistra och sjunga och spela instrument och klä sig bäst hon vill, och inte minst uppmuntras i allt det. Och kanske lite Steinerskola på det? Får väl se.

Lucy & Rufus

Var på Rufus Wainwrights koncert igår, något jag sett fram emot sedan jag missade hans spelning på Dramaten för några år sedan. Hade grymt höga förväntningar och gick hem varm i magen - så bra! Men mycket tack vare systern Lucy Wainwright Roche, som var 'förband' och som hade en gudomlig röst. Köpte skivan men där lät hon tyvärr ganska tunn… Men hur som helst – woop ,woop for the Wainwrights!

uppoffringar man gör

När barnet kl 4 i natt låg och snörvlade och fnyste och visade alla tecken på att behöva snytas och näsdukarna jag alltid har bredvid sängen var slut övervägde jag allvarligt att snyta henne med ett hörn av mitt lakan. Men jag tog mitt förnuft till fånga och steg upp och hämtade både papper och nässpray. Man får diplom för sånt va? 

milstolpar

Idag sade barnet "moi pappa älskar". Första gången hon uttryckte sin kärlek för någon, hur fint? Och att det råkade vara pappan som fick äran? Ja, ja, jag överlever. Ikväll när jag nattade henne slog hon i sin iver till mig i ansiktet lite lätt (ja, det händer ibland när hon inte vet vad hon ska göra). Jag sa aj, men reagerade inte desto mer då det inte gjorde ont, utan fortsatte läsa sagan. "Låt", sa hon. Ett par gånger, innan jag fattade att hon sa förlåt för att hon gjorde mig illa. Alltså, blev alldeles tårögd. Först gången hon helt spontant bad om ursäkt då hon förstått att hon gjort mig illa. Älsk, älsk, läsk.  Vi som länge har funderat på när den där empatin ska utvecklas. Nu är den här !

23 månader

Älskade lilla E-bus!

Den stora tvåårsdagen börjar närma sig nu. Du pratar mer och mer för var dag som går. Blandar två språk på det mest fantastiska sätt. "Moi äta", säger du, med en imponerande fransk accent. "Moi poll" (min boll), "pappa mmm" (pappas bil). Du har hittat på en egen sång som du sjunger rätt ofta. Lite monotont uppredar du "Ella dääär, mommo dääär…" om och om igen. Så fint.

Just nu är det mycket dansande också. Du har den mest avslappnade dansstilen jag sett, så fina moves! Helst ska jag och pappa dansa med dig. Och det går lika bra med klassiskt som med hårdrock eller rap. Melodifestivalen (som du fick en glimt av igår, pga jobbig krupphosta som krävde upprätt läge) var en hit! "Moi där", sa du och nickade ivrigt när vi frågade om du skulle vilja vara där. En dag ska jag ta dig på Melodifestivalen, lovar!

Kurragömma är en annan hit just nu. Du ställer dig i ett hörn och "räknar" i några sekunder, sen springer du fram och säger "tittuut". Alltid med huvudet på sned och det gladaste leendet i mannaminne.  Du är så fylld av positiv energi att det inte är klokt. Vad jag beundrar dig för det!

Du härmar mig mycket. Har jag scarf ska du ha scarf. Du vet mycket väl vad man gör med min rouge, det visade du prov på idag. Dricker jag kaffe vill du ha kaffe (du får smaka, men du gillar det inte tack och lov). Och som alltid vill du väldigt mycket och starkt, men det går ganska bra att resonera med dig också. "Först borsta tänderna, sedan läsa bok, okej?". Sånt köper du. Oftast.

Du börjar visa tecken på en väldig empati. Började gråta när jag hjälpte din morfar byta plåster på sin tå. "Oppa aou…". Ser ledsen ut och kommenterar "aou" när du ser mitt färska ärr efter ett borttaget födelsemärke. Du har svårt för hejdå:n och blir ledsen av att lämna nära och kära. Din personlighet kommer fram allt mer och vi älskar vad vi ser. Så omtänksam, glad, stark och snäll. Tuff och cool och så tydlig med vad du vill. Låt det alltid vara så!

självömkan

Det är hög tycka synd om mig själv-faktor här idag. Barnet har krupphosta och är därmed sjukare än hon någonsin varit innan. Första antibiotikan med allt vad det innebär (tvångsmatning av medicin, lös mage och kräkningar) på gång. Och jag, som precis höll på att tillfriskna från en förkylning har blivit sjukare igen, tappat rösten och blir andfådd av att gå i trappor. Så vi fick boka in allt roligt program (inget märkvärdigare än att träffa kompisar, men det var länge sedan jag ägnad mig åt något socialt med självvalt sällskap) i helgen. Jag klättrar på väggarna men är inte frisk nog att ta mig ut egentligen. Idag trotsade jag dock så pass att jag tog mig till stormarknaden för att ägna mig åt lite hederlig retail therapy. Vad jag unnade mig?

- ett par vårhandskar åt barnet
- en köksmatta
- en plasttraktor åt barnet
- en mirakelsvamp (alltså en tvättsvamp)

returen

Och hur gick arbetsresan? Jo, tackar som frågar! Riktigt fint. Jag sov som en prinsessa i en fantastiskt skön hotellsäng i ett lagom svalt hotellrum. (Herregud vad min egen säng "kunde vara skönare"). Jobbade långa dagar och träffade en hel del trevliga typer och ett par mindre trevliga typer. Och barnet hade inte glömt bort sin mamma och det var fantastiskt att komma hem till familjen. Men ganska mycket ångest att komma tillbaka till jobbet. Eller "kontoret". Det är arbetsmiljön – (avsaknaden av) kollegiet – som får mig att vantrivas, inte jobbet i sig. Suck och pust. Måste ta mig i kragen och börja söka jobb. Känner mig bara så dränerad och kraftlös av den här grågråa vintern, utdragen förkylning och nu dessutom sjukt barn. Jämmer.

egen tid, they call it

På måndag åker jag iväg på en tredagars arbetsresa. Meaning, tre hela dagar utan mitt lilla skrutt. Som jag hittills inte varit ifrån längre än ett knappt dygn. Kanske på tiden kan man tycka, hon är ju snart två. Men åh, så jag gruvar mig. Mindre orolig för henne, mer för mig själv. Jag kommer ju gå i bitar av saknad. Tack och lov kommer det förmodligen vara fullt upp under resan. Men kvällarna på hotellrummet - hur ska jag kunna sova, helt ensam? Smått ovant, det var nog över två år sedan jag sov utan varken man eller barn! Men ska försöka njuta — egen tid, juh!

linser

Mannen har tjatat om en laseroperation för att bli av med sitt synfel i ca en halv evighet. Jag har försökt få honom att köpa snyggare glasögon. Han har en annan uppfattning än mig om vad det innebär. Nu har gett upp båda delarna och kom precis hem med linser som han ska testa en månad. Han är uppspelt som en liten knodd på julafton över detta stora. Jag fnissar lite bredvid.

det där med att spotta (det här har ingenting med spott att göra)

Ja, alltså, jag skulle ju börja "spotta ur mig" inlägg och texter. Går väl sådär. Den här veckan var helvetisk, fredag sällan SÅ efterlängtad. Längtade bara efter att få komma hem och typ lägga mig på soffan och gråta. Det gjorde jag inte, för när jag väl lämnat jobbet och plockat upp barnet och hade en hel helg framför mig kände jag mig inte ledsen längre. Bara lite matt. Och sedan lyssnade jag på Raymond & Maria och blev på så himla gott humör. Funderade på varför jag blir så glad av deras musik, den är ju ändå rätt…cynisk. Kom på att det troligen beror på att jag själv har samma cyniska/ironiska inställning till livet, och tycker de är så smarta. Och det där att känna igen sig i någon är ju bland den bästa känslan som finns. Det där "EXAKT så tänker jag också". Och det är jag inte bortskämd med i mitt liv. Tyvärr.

stressigt nu

Fast mest mentalt. Har så mycket småsaker att göra på jobbet, hoppar fram och tillbaka och duttar här och där och känner att jag inte får någonting gjort. Mest är det kanske mitt eget fel, att jag inte fokuserar bättre. Men också jobbets, före att det är så oklart vad som förväntas av mig. Känner ibland att jag borde vara mer pro-aktiv och ta mer initiativ, men samtidigt har min förman så stort kontrollbehov att jag inte…kan?..vågar? Lite oklart det där. Hoppas att det snart blir utvecklingssamtal, känner att jag skulle behöva TALA OM HUR JAG KÄNNER. Och det gör man inte på ett tre minuters-samtal i kopieringsrummet eller på telefon. Jaja. We'll see.  

den lilla diktatorn

Jag tror vi är på väg in en trotsperiod nu, ett år och nio månader in i E:s liv. Hon som alltid varit en solstråle 99% av tiden har nu blivit en argsint liten diktator. Hon vill styra och ställa och göra själv och gud nåde den som sätter sig på tvären. Det är rödilsket ansikte, gälla skrik och stora tårar, äkta vrede med andra ord. Och vi försöker resonera med henne, funkar…not so much. För mig som är konflikträdd och helst villl att alla ska vara glada hela tiden är det aningen utmanande. Men jag inser att det måste vara så här. Att vi måste ta fighten, ofta, men inte alltid. Så vi bråkar och kramas och kramas och bråkar och ibland äter vi helt enkelt gröt på golvet eller skiter i att tvätta ansiktet på kvällen. Det blir nog bra så.

motherhood

5 minuter in i filmen "Motherhood" är jag full av inspiration för att...skriva. Så nu ska jag skriva. Varje dag, spotta ur mig inlägg, i hopp om att återfå något slags förtroende kring min kapacitet att producera. Känner nämligen inte att jag gör det i särskilt stor utsträckning numera. Min kreativitet har hamnat på sparlåga, men jag hoppas det är ännu en av de där vaneföreställningarna jag sportar med när det gäller mitt jag. Det lär visa sig. Over and out, tillbaka till filmen.