livet hemma

Var på en arbetsintervju idag och leker nu med tanken på att jag ska börja jobba om två veckor. TVÅ VECKOR! Bara två veckor kvar av att kunna snusa på E i tid och otid, så mycket jag vill. Att få drunkna i bebispussar och kramar. Att kunna ta det lite piano på morgonen, känna in "vad ska vi göra idag då" och sedan bara låta det flyta på enligt känsla. Att gå på promenad i vintersolen, den man aldrig upplever när man jobbar. Att slippa bry sig om hur man ser ut och "vad ska man ha på sig idag då". Att vara minimalt stressad. Att få träffa en massa nya människor, mammor, pappor och barn, och inse likheten i livet mitt i allt det olika.

Och samtidigt, kanske bara två veckor kvar av den där förlamande tröttheten som uppstår av att man aldrig får sitta still. Av att konstant bli avbruten. Av att gå med barnvagn gata upp och gata ned gärna oplogad!) två gånger per dag. Att säga nej, nej, nej, hundra gånger per dag. Att inte hinna äta/dricka/gå på toa i lugn och ro. Av att inte få vara den som bara vänder sig bort och somnar om när E vaknar på natten. Av att känna sig som mamma, BARA mamma. Det ni.

att omfamna realiteterna

I januari fick jag värsta svackan i det här med att vara föräldraledig. Kände att jag inte står ut, att det inte funkar för mig att bara gå hemma och mata och söva och byta blöja. Att jag liksom började förlora mig själv mitt i allt det där. Det var jättejobbigt och stundvis trodde jag att jag höll på att bli deprimerad. Sen tog jag mig i kragen (ultimat bevis på att jag inte var deprimerad på riktigt) och bokade in en massa program. Öppna förskolan, babyrytmik och gud-vet-vad, sånt man gör med en bebis. Träffade en massa nya människor som jag tvingades småprata med (inte min favvosysselsättning precis) och mitt i allt kändes det roligt igen. Kom på att jag tycker det är roligt att träffa nya människor. I sällskap med fina E är det easy-peasy. Det finns knappast mer förlåtande platser än öppna förskolan, knappast ämnen det är lättare att småprata om än barn - ditt och mitt. Jag omfamnade hela föräldraledighetstillvaron och genast kändes allt mycket bättre än det gjorde då jag gick omkring och var lite bitter över mitt öde som (delvis) ofrivillig hemmafru. Det är verkligen himmel och helvete, det här hemmalivet.

Menar såklart inte att man ska omfamna allt man ogillar, men ibland, då det inte går att göra något åt att det är som det är, kan acceptans vara den bästa lösningen. (Obs dock att jag är MYCKET glad att min man snart blir föräldraledig och får blir hemmaman. Revanschen!)