rapport från verkligheten

Det ligger brödsmulor och hårstrån (man lossar hår en masse när man ammar) om vartannat på vårt vardagsrumsgolv. Golvet är betsat i mörkbrunt så allt syns rätt bra. Drivor med smutskläder, blandat med rena kläder i sovrummet. Det började med en hög på stolen vi har där inne, nu har högen liksom expanderat och flutit ut på golvet. Under bebisen säng har det flyttat in några dammråttor. Vad som finns under den stora sängen vågar jag inte ens sia om. Även badrumsgolvet har små dammråttor, till silverfiskarnas förtjusning. Och längs med ena väggen i vardagsrummet har det samlats en hög som ursprungligen bestod av lådor och påsar med sälja-på-loppis-kläder men som nu har fått en garnering av jag-vet-inte-var-vi ska-förvara-det-här-grejor. I hallen en hög med skor som inte ryms på skohyllan. Inte någon annanstans heller. Diskbänken var i alla fall ren igår.

Men bebisen växer och mår bra och vi är trötta men lyckliga, tackar som frågar.

ryssland+sverige=finland

Det fanns en tid då jag blev provocerad av att svenskar liknar Finland vid Ryssland. Det kändes mest som en förolämpning. Men efter att i vuxen ålder ha gjort resan St Petersburg-Helsingfors-Stockholm i ett streck inom loppet av en långhelg blev det så tydligt att likheterna finns där. Helsingfors har liksom lika delar St Petersburg som Stockholm i sig. Arkitektoniskt, utvecklingsmässigt och kulturellt.

Läste precis en kolumn om "den finlandssvenska egenarten" av Ebba Witt Brattström i Helsingfors bokmässas mässtidning. Hon avslutar med en undran om den finlandssvenska litteraturen är för seriös för svenskarna. Tidigare har hon tydligen sagt att hon drogs till sitt nya jobb som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet på grund av den höga allmänbildningen hos finländska studerande. Det förundrar mig - eftersom min egna uppfattning är att svenskar överlag är mer allmänbildade än finländare, att gemene man i Sverige har ett större engagemang och framförallt mer kunskap om det omgivande samhället än vad finländare har.

Men jag drar paralleller till mina egen positiva fördomar om ryssar - att de är så himla allmänbildade i historia, litteratur och konst. Att vem som helst som du rycker i armen på gatan kan ge dig en guidad tur i sin hemstaden, kryddad med Rysslands historia. Jag hörde en gång att skolbarnen i St Petersburg besöker Eremitaget varje vecka för att studera utvalda tavlor en efter en. 

Men det avgörande är ju hur man definierar allmänbildning. Gäller det att rabbla utantill-fakta à la gammeldags inlärning är ryssar säkerligen bättre än finländare, och finländare bättre än svenskar. Kulturella aspekter, framförallt i skolundervisningen gör skillnaden. Min teori är att i Sverige lär sig barnen framförallt att ifrågasätta. Att det är viktigt att du bildar dig en åsikt och att alla ska få göra sin röst hörd. Det är så demokratiskt så det förslår. Finland är ett mellanting - där hård fakta och framförallt effektivitet är det som räknas - på skolbänken och i arbetslivet. Demokratin i Ryssland behöver jag inte kanske inte gå in på här. 

Vart vill jag komma? Tja. Ingenstans. Det var bara en reflektion om en insikt jag fått under de senaste åren. En insikt som hänger ihop med varför jag upplever Sverige som ett snällare samhälle.

föräldraledighetsmodet

När ens främsta uppgift här i livet är att ta hand om en liten bebis blir det mycket tid hemma. Och mycket fokus på det praktiska och mindre fokus på det estetiska. Följaktligen är min standardklädsel här hemma ofta såväl byxlös som bröstavslöjande. Man drar på sig ett par jeans när man går ut på promenad, men drar av bekvämlighetsskäl snabbt av dem när man kommer hem igen. Och det är så lätt hänt att man glömmer att stänga amningstoppen när bebisen ätit klart och att en bröstvårta liksom stannar kvar i det fria. Behöver jag säga att jag inte är så förtjust i oannonserade besök? Och att jag är tacksam över att vi inte har någon insyn i lägenheten?

Och varför är byxor som man lätt trivs med en hel dag på jobbet så osannolikt obekväma så fort man kommit in genom sin egen dörr? 

socker på såren

Är ensam med E några dagar. Gräsänka som vissa säger. Geographical single var visst det vedertagna i Bryssel. Känner mig mest som en ensamstående mamma. Och tungt är det, fast det bara är tillfälligt. Lägg till en förkylning på barnet och det är upplagt för gnäll och pirr från hennes sida - och trötta armar och trött huvud från min sida. På eftermiddagen tröt mina krafter så till den grad att jag kände mig tvungen att på vår eftermiddagspromenad slira in via butiken efter lite godsaker. En halv liter cola, en godispåse och ett mormorsbesök gav den boost som behövdes för att klara resten av kvällen. Nu sover barnet och jag njuter en kopp te och några bitar mörk choklad i soffan.

Lyckan i det.

Och ja, one of these days borde jag kanske ta tag i mitt sockerberoende. 

saker jag önskar just nu

och då menar jag dom där ovidkomliga materiella tingen.

- en marockansk läderpuff. Konjaksfärgad. Ska stå framför kakelugnen i nya lägenheten.
- en ljusslinga från house doctor. Mysbelysning behövs alltid.
- ett fikonträd. Pga vackert.
- ett grytunderlägg från Svenskt Tenn. Oklart varför.
- ett doftljus från Byredo. För att täcka över doften av bananbajs som numera huserar hos oss nu som då.

lyckan kommer, lyckan går

Som en blixt från klar himmel blev vi erbjudna en lägenhet i granntrappen. 20 kvm större för en fjuttsumma. Vad gör man? Jo, trots noll planer på att flytta bestämmer vi oss för att göra det. Mest är det diskmaskinen som lockar. Ett riktigt kök. Och känslan av våning snarare än studentlya. Kanske lite mer värdigt ett 30-plus par, som inte riktigt vill erkänna att radhus/hus/förort hör till vuxenlivet. Vi köper oss några år till i stan. Så nu kliar det i inredningsfingrarna. Inget är klart, det svarta fattas från de vita pappret, men jag surfar järnet på inredningsbloggar och IKEA och drömmer mig dit. Cirka 30 meter längre västerut, två trappor högre upp.

skrikungen

Hon är 6 månader nu, lilla E. Inte så liten, med sina dryga 9 kg. Och av hennes falsettskrik att döma har hon lungor som heter duga också. Herreminje, vad hon kan tjuta. Av glädje, frustration, hunger, trötthet eller allmän uppspelthet tjuter hon för kung och fosterland, genom märg och ben.
Hela-freaking-tiden. Och vi hyssjar och säger "såja, ingen fara" och sätter fingret mot munnen och säger "tyst E, du behöver inte skrika". Som om det skulle kunna få henne att sluta. Fast vi vet att det bara är att vänta ut det, gilla läget. This to shall pass. Och hoppas att
a) grannarna står ut (vad annat kan de göra?)
b) grannarna inte tror att vi misshandlar henne (hon låter faktiskt som ett tortyroffer ibland)
c) hon snart kommer på/går tillbaka till lite mer varierade sätt att kommunicera på.

Själv tror jag att jag vant mig lite, eller så tjuter hon lite, lite mindre än i början av veckan. Hoppas på det senare.

dykungen

Vi började på babysim för några veckor sedan och E älskar det! Första gången skrattade hon sig igenom hela bassängtiden. Med koncentrerad min jagar hon bollar på ytan, beundrar solkatter och andra simmare. Och förra veckan dök hon! Jag var nervös som få, men E såg totalt oberörd ut. Blicken sökte genast efter en ny gul boll att hugga tag i så fort hon kom upp. Så himla stolt! Även om jag egentligen inte riktigt fattar grejen med det här dykandet. Visst, bra att barnen lär sig att inte få panik under vattenytan, men är det kanske inte mest för föräldrarnas nöje ändå?