att lämna och hämta

Mannen blev sjuk i slutet av det som skulle vara dagisinskolning. Sjuk som i så hög feber att han inte klarade av att ta hand om en sjövild ettåring. Sjuk som i så svag att han inte klarade av att promenera de 10 minutrarna till dagis. Så kom det sig att jag idag för första gången fick lämna mitt E på dagis. Jag visste att hon skulle gråta, hade liksom stålsatt mig. Min kropp skrek att den inte ville lämna henne (och det kände hon på sig, så tydligt) men det gjorde jag. Gick raskt iväg efter hejdå, puss och kram och "ha så roligt älskling" med glad min. Hörde henne gråta i dagisfrökens famn när jag gick runt hörnet mot spårvagnen. På något konstigt sätt lyckades jag låta bli att gråta (men jag kände gråten där långt inne i kroppen, oh yes). Och det råkade sig att jag just idag hade tagit med mig ett nyframkallat foto på E som jag ställde på mitt skrivbord på jobbet när jag kom fram. Och fick en instinkt att sätta undan det igen, för det påminde. Lättare att glömma. Men det fick stå, med busglatt smil och glittrande ögon.
Skickade ett sms till dagis och frågade om hon slutat gråta. Fick snart svar - hon gråter inte, sitter lugnt i vagnen. Min busbebis, lugn i vagnen, i en lekpark? Hon satt där och sörjde. Jag sörjde.

Sedan fick jag hämta. Hon såg mig inte förrän jag var riktigt nära, där hon satt i frökens famn i en gunga. När hon såg mig log hon trött och sträckte armarna mot mig. Min lilla, lilla. Och krängde sig fast vid min kropp. (Och jag vid hennes, i smyg).

Men det ska väl inte vara lätt, det där med dagisstart. Betyder att vi knutit an till varandra, visst. Men ändå, vi sörjer, och kommer väl göra det ett tag framöver. Det måste man väl få.

16 månader

Älskade lilla plutt!

Du är 16 månader. Tiden går så fort nu. Eventuellt lite för fort. Du har vuxit och utvecklats så mycket den här sommaren. Efter två veckor på Ingalunda med dina kusiner blev du en helt annan människa. Säker i fysiken och så självständig på något vis. Du springer och hoppar, okej – du lyckas sällan lämna marken när du hoppar – men ändå. Klättrar upp och ner för trappor, till och med upp i stora rutschkanan på gården, och balanserar på diverse konstiga ställen. Springer iväg med kusinerna utan att ens reflektera över var dina föräldrar är.

Under sommaren har du upptäckt din navel och petar mycket på den. Så till den grad att den blev irriterad och vi fick börja putsa den med desificeringsmedel och ha på dig bodyn igen. Du kan peka ut näsa, ögon, öron och mun och lär dig förstå ord med en faslig fart, men har inte riktigt lärt dig härma ännu. Du har börjat säga tvåordsmeningar: "där bär" och "där Alba". Du älskar nämligen bär – blåbär, vinbär, smultron och hallon – och beundrar hunden Alba över allt annat. Du äter fortfarande som en sparv, helst bara mjölkprodukter, och krånglar fortfarande med dagssömnen. Nu sover du oftast en dryg timme efter lunch i din vagn, efter att vi promenerat dig till sömns. På natten sover du bra (fast läggningen tar tid ibland) och vaknar högst en gång på morgonnatten, då du får komma upp i vår säng. 

Du är inte tillnärmelsevis lika mammig som i våras. Det är skönt, men i smyg saknar jag din närhet. Jag har börjat jobba och du är hemma med din pappa. Ni har det superfint ihop! Ibland känns det som om jag har ett större behov av dig än vice versa. Saknar att ha oceaner av tid med dig, men älskar att se dig bli mer och mer självständig. Nästa vecka ska du börja på dagis. Du är så social och älskar människor, så jag tror du kommer att tycka om det, men är rädd för att du kanske blir lite överstimulerad. Spännande blir det hur som helst, och en enorm omställning för hela familjen. 

Åh,vad jag älskar dig. Över allt annat här på jorden.  

Alltså

Så vackert att jag gråter. Och blir lite, lite sugen på att bli en ammande kvinna igen. En dag.