#6

(Går ju bra det här med ett inlägg om dagen)

Idag var en så himla skön dag. Långsam morgon, klädde på oss och gick ut till parken, plockade upp kaffe åt föräldrarna på vägen. Sedan satt vi där på sandlådekanten och njöt av lyxkaffe, sol och vår fantastiska tvååring. Så enkelt och så perfekt!

#5

Hade en gammal vän på middag idag. Med sig hade hon sin lilla 4 månaders bebis, efterrätt till middagen och en handväska med en blöja i. När E var i samma ålder lämnade jag typ inte lägenheten utan en sköterska med minst 4 blöjor, ett ombyte kläder, våtservetter, handsprit, handduk, amningstrasor, skötbädd, plastpåsar, någon leksak och what not. Och jag inser att våra olika packningar ganska bra beskriver våra olika syner på föräldraskapet. Och att jag är rätt avis på min kompis avslappnade inställning.

#4

Fyra dagar försvann i ett huj. Lite god mat, gott sällskap, påskkärringsutklädnad (inte jag, mind you - barnet), familj och utomhusarbete i solen, en blinkning och vips var det vardag igen! Men fint var det, lite försmak på sommaren så där.

#3

Kusiner alltså - vilket fantastiskt påhitt! E avgudar sina, hon är verkligen i sitt esse under påskfirandet hos mommo och oppa. Så fort hon slår upp sina stora blå undrar hon var kusinerna är och vill 'gå uuut'. Springa på berget, hoppa på stenar, gå och kolla på hästarna, plocka kottar. Mitt i allt framstår även vår gröna, parktäta del av stan som en asfaltsdjungel. Men bäst av allt, den där kusintrion tillsammans! Blir så varm i magen av att se dem, så glad att E har ynnesten att få umgås med andra, lite äldre barn som är så fantastiskt fina mot henne! 

#2 Boj-hunden

E har fått med sig hem dagisets maskot den här veckan. Med följer ett häfte där det är tänkt att föräldrarna ska skriva dagbok om vad barnet och hunden hittar på tillsammans under veckan. Första gången var det skitskoj! Och roligt att läsa vad de andra föräldrarna skrivit tidigare. Nu råkade vi få den där hunden kanske årets stressigaste vecka. En sådan vecka då det inte finns utrymme gör så mycket mer än att överleva. Ergo: sista dagen hunden är hos oss sitter jag uppe sent för att ljuga ihop en rolig vecka. Sjukt, jag vet. Men till mitt försvar så ljuger jag inte ihop något skrytigt, utan mer roliga små incidenter för att krydda en aptrist vardag. Allt för att dagisbarnen ska få skratta lite istället för att gäspa av tråk då de läser om Boj-hundens gångna vecka. Ingen dödssynd, va? 

#1

Bestämde mig för att anta utmaningen "ett inlägg om dagen i 100 dagar". Det började lite svagt med att jag inte hittade det där nummertecknet på tangentbordet  (måste dessutom erkänna att jag var tvungen att googla vad tecknet heter, har alltid kallat det 'ruta' men det kändes lite fel). Sedan skrev jag siffran först och nummertecknet sedan. Kändes fel men blev osäker, så var tvungen att kolla upp hur det ska vara. Och jag antar att det kommer vara symptomatiskt för hur det här bloggandet (inte) kommer fortskrida de närmsta 100 dagarna. Eller, så kan man ju tänka prutthurtigt positivt som på Lilla sportspegeln: "Är början svår, känns resten lätt, och du blir nummer ett!".

Har förstått att Lilla sportspegeln har en ny logga sedan 89. Synd tycker jag, var väl inget fel på den här? 

2 år!

I några veckors tid har vi nu övat på att fråga dig hur många år du ska fylla och du har upprepat svarat ”åtta-tie”. Sedan igår för första gången: ”tå år”. Mitt hjärta smälter. Plötsligt kan du räkna (okej, 'räkna') och förstår så mycket. I morse vaknade du av en mardröm tidigare än vanligt (någon slags tur där, i och med att det betydde att vi hann fira födelsedag hela familjen) och när vi kom in i köket för att hämta mjölk förstod du genast vad det var frågan om: ballonger, blomgirlang och paket på bordet – konceptet födelsedag är väl bekant för dig redan! Du fick en röd spade, en boll och såpbubblor och var over the moon över det.

Igår när vi kom hem från dagis klädde du spontant av dig alla ytterkläder själv, samma kväll gick du in på toan, drog ner byxor och blöja – lekte tittut med dörren några gånger – och satte dig på pottan och kissade. Varje sådant framsteg känns så himla stort och gör oss så stolta och vi väntar med spänning på nästa steg, och nästa, och nästa…  Samtidigt som man liksom vill stanna tiden, njuta lite längre av varje fas.

Du pratar mer och mer varje dag, och finskan har tagit över lite nu. Vissa ord kan du på båda språken och för vissa ord fortsätter du att använda ”bebisversionen” fast du kan det riktiga ordet (ihaha=häst, mmm=bil, hau=hund). Du har en vilja av stål och blir rent förbannad när jag försöker påstå att det du säger är en hund egentligen är en bild på en gris eller varg.

Du älskar prickar, eller "pallo" som du kallar dem. Och du älskar många i din omgivning; mommo, oppa och Ella mest av allt. Det använder vi oss glatt av för att övertala dig om diverse saker. Om du inte vill ta på dig tröjan "men det är en 'Ella-tröja', den är Ellas gamla!" eller "Oppa har en likadan pyjamas". Funkar fint! Och du gråter ofta när vi säger hejdå till folk du tycker om, det är så fint på något vis!

LIKEaBIKE

Jag fick upp ögonen för balanscyklar när jag bodde i Bryssel för några år sedan. Stan kryllade av småttingar som susade fram som illbattingar. Jag var grymt imponerad! Och tänkte att om jag får barn en dag så ska hen få en sådan, helst en sådan i trä som var rätt vanliga. Sagt och gjort. Om några dagar fyller E 2 år, och i ett av paketen kommer hon att hitta en sån här:  

En LIKEaBIKE. Finns här eller här. Vår levererades på en parkbänk (!) på en innergård i närheten.  

Hur hönsmamman som jag är sedan ska kunna låta henne susa fram som en illbatting vete tusan.  

kreativitet

Jag har aldrig uppfattat mig som en kreativ person. I skolan var jag mest medelmåttig i de "kreativa" ämnena, som slöjd och teckning. I och för sig rätt bra på att hitta på design för grytlapparna som skulle virkas, men inte så bra på att förverkliga dem. Mina föräldrar är förfärligt icke-kreativa och ingen av dem har någon särskild känsla för estetik. Det där med skapande och kreativitet var ingenting som uppmuntrades under min uppväxt, det var liksom en totalt frånvarande aspekt.

Så när jag nu dryftar varför jag tycker det känns så svårt att skapa och vara kreativ funderar jag över i vilken mån det är en personlighetsfråga och i vilken mån det är en fråga om en egenskap som behöver övas upp. Skulle gärna utveckla de sidorna, för att se om det döljer sig en hämmad skaparkraft inom mig. Och barnet mitt, hon ska få rita och klippa och klistra och sjunga och spela instrument och klä sig bäst hon vill, och inte minst uppmuntras i allt det. Och kanske lite Steinerskola på det? Får väl se.