dagisjulfest anno 2013

Älskade E! Du är nu 1 år och 8 månader, ett ynka kvartal kvar till 2! I går var det julfest på dagis, din allra första. Ni satt på golvet med era tomteluvor i den stora fina salen på tredje våningen, den med enorma rosettfönster som ni använder som jumppasal till vardags. Stämningsljus och fint pyntat. Vi föräldrar på bänkar i en halvcirkel runt om. Din fina egenvårdare hälsade välkomna och sedan hade ni samma upplägg som i er dagliga morgonsamling - började med att säga goddag på finska, ungerska, japanska och svenska och sedan - efter en varje gång upprepad särskild ramsa - fick ni i tur och ordning gå fram till påsen för att ta upp ett kort med en sång eller ramsa på som ni sedan alla sjöng tillsammans med väl inövad koreografi. Redan när ni hälsade i kör tårades mina ögon. Det var så underbart att se dig där i gruppen, hur trygg du var, hur mycket du kunde som jag inte hade en aning om! Jag som trodde att du nog skulle bli blyg med alla föräldrar i publiken och sitta och trycka i min famn (det gjorde de facto många av barnen i din ålder), men du satt där i främre raden och var så modig! Din pappa och jag höll nog på att spricka av stolthet. Och när du klappade och stolt sökte ögonkontakt med publiken efter varje sång - med glittrande ögonen och världens största leende. Herregud. Att du är min! Att jag får vara din mamma! Världens lyckligaste jag.

 

Tallinntips!

Tallinn var fantastiskt, förstår inte riktigt varför jag inte varit där på 10 år eftersom jag nu vill åka tillbaka asap! Så vackert, mysigt, coolt och ja, en härlig blandning. Vi bodde på ett finfint hotell, Merchants house, precis ovanom Rådhustorget. Perfekt läge, fräscht, fantastisk service, och trots att vi bokat ett vanligt dubbelrum fick vi liksom ett vardagsrum på köpet, vilket ju var fantastiskt med tanke på E som ju lägger sig lite tidigare än oss. Dock var vi alla så trötta så jag tror att hela familjen snarkade innan klockan slagit tio... Men här en topp 5 av Tallinn:

1. Rådhustorget i julskrud. Fantastiskt fin gran och fina julljus, god stark glögg och allmänt stämningsfullt trots alla (andra) turister.

2. Tellikivi. Designmarknad, inredningsbutiker, caféer. Medan den ena åt sprang den andra efter E som roades av andra barn och hundvalpar - mycket bra kombination med ett café som välkomnar båda.  

3. Boheem i Kalamaja. Supermysigt café, maten såg fantastisk ut, stämningsfullt och avslappnat.

4. Pierre chocolatier. I gamla stan. Mysigt café.

5. Kalamaja - hela kvarteret. Fina hus, vissa nyrenoverade andra väldigt förfallna. Spår stor prisuppgång i detta område, men just nu är det den perfekta blandningen av nytt och slitet. Hittade en loppis där jag fyndade tre mässingsljusstakar för totalt 19,50. 

kan ni bara vara lite vuxna, tack?

Det där nya jobbet. Det är toppar och dalar, det. Just nu - very much dal. Kanske har något att göra med PMS också, men mest jobbet. Den finska arbetskulturen alltså.... eller är det kommunikationskulturen? Jag vet inte. Men folk är direkt elaka mot varandra i e-post-korrespondansen. Folk pratar bakom ryggen på varandra. Så jäkla mycket, hela tiden. Håller innerkretsarna om ryggen på ett broderligt sätt, trampar på de nya på ett broderligt sätt. Och det handlar främst om personer som ägnar sina dagar åt forskning med en utgångspunkt i poststrukturell feminism. Det är så ironiskt att man nästan börjar fnittra. Men mest blir jag arg, och hämndlysten. Är ju ingen supermänniska direkt. Men min taktik är att leka supermänniska på så sätt, bita ihop, vara professionell (det är ju det jag önskar att de andra också skulle vara) och vänlig. Så kanske, kanske de med tiden inser att de beter sig som en tjejgrupp på tredje klass som inte fått vägeldning från vuxenvärlden om hur man respekterar sin omgivning. 

man kan ju försöka

Måste börja skriva mer. Kväll efter kväll sitter jag och surfar runt, läser blogg på blogg. Många fantastiskt bra, kloka inlägg om viktiga saker. Jämlikhet, feminism, barn och relationer, politik och mycket mer. Men jag blir så passiviserad. Slukar andras åsikter och tankar, men hinner/orkar liksom inte tänka själv. Och det är väl min stora svaghet, att jag är så dålig på att göra mig själv sedd och hörd, föra fram mina egna tankar. Om jag ens kunde lära mig att göra det här? I'll give it a try.

det där jobbandet

är så freaking jobbigt ibland. Fint man hade det under föräldraledigheten ändå. När jag lyckades mota prestationsångesten i grind och slippa karriärstressen, det var livet det. Nu går det liksom inte att låta bli att tänka på jobbet, annat än för korta stunder. Och det är väl där på gränsen mellan att ta mer än det ger. Eller tja, så kan man kanske inte säga. Det ger mig ekonomisk frihet, en plats att gå till och en del stimulans. Men sedan är det det där att det även ger mig stress, lätt ångest och magknip. Börjar tappa tron på att det finns roliga arbetsplatser här i landet. På ricko! Men jag när en liten förhoppning om att det handlar om en inkörningsfas. Jag känner mig fortfarande inte helt hemma och bekväm och kan därför inte heller ge för fullt. Och jobbet är också i en uppstartsfas och det är lite för tidigt för att döma. Is i magen. Mm..kej?

Och min lilla flicka som "aldrig" är sjuk är inne på sin tredje förkylning i sin sex veckor långa dagiskarriär. Mäkta imponerad. Hej "vems möte är viktigare"-bråken!
 

dagislivet

Nu gråter inte lilla E längre när hon lämnas på dagis. Inte ens darr på läppen. Hon får inte oro i blicken när vi pratar om dagis hemma, utan ser glad ut. Ler igenkännande när vi nämner namnen på dagisfröknar och kompisar. Och, framförallt, när jag hämtar henne på eftermiddagarna klamrar hon sig inte längre fast vid mig för brännkära livet. Som om hon var rädd att jag skulle lämna henne igen. Hon studsar istället upp och ner av glädje, bokstavligen, skrattar och kramar mig och är glad så glad. Ler sitt största och vinkar glatt åt fröken och kompisar när vi går hemåt. Fy bubblan vad stolt jag är över min lilla tjej! Hon har liksom integrerat sig i dagislivet och verkar trivas. Ta i trä. Och det visste jag ju hela tiden att hon skulle. Hon är ju sådan, min älskling. Älskar livet, fart och fläng och människor. Så social. Var fick hon det ifrån?

att lämna och hämta

Mannen blev sjuk i slutet av det som skulle vara dagisinskolning. Sjuk som i så hög feber att han inte klarade av att ta hand om en sjövild ettåring. Sjuk som i så svag att han inte klarade av att promenera de 10 minutrarna till dagis. Så kom det sig att jag idag för första gången fick lämna mitt E på dagis. Jag visste att hon skulle gråta, hade liksom stålsatt mig. Min kropp skrek att den inte ville lämna henne (och det kände hon på sig, så tydligt) men det gjorde jag. Gick raskt iväg efter hejdå, puss och kram och "ha så roligt älskling" med glad min. Hörde henne gråta i dagisfrökens famn när jag gick runt hörnet mot spårvagnen. På något konstigt sätt lyckades jag låta bli att gråta (men jag kände gråten där långt inne i kroppen, oh yes). Och det råkade sig att jag just idag hade tagit med mig ett nyframkallat foto på E som jag ställde på mitt skrivbord på jobbet när jag kom fram. Och fick en instinkt att sätta undan det igen, för det påminde. Lättare att glömma. Men det fick stå, med busglatt smil och glittrande ögon.
Skickade ett sms till dagis och frågade om hon slutat gråta. Fick snart svar - hon gråter inte, sitter lugnt i vagnen. Min busbebis, lugn i vagnen, i en lekpark? Hon satt där och sörjde. Jag sörjde.

Sedan fick jag hämta. Hon såg mig inte förrän jag var riktigt nära, där hon satt i frökens famn i en gunga. När hon såg mig log hon trött och sträckte armarna mot mig. Min lilla, lilla. Och krängde sig fast vid min kropp. (Och jag vid hennes, i smyg).

Men det ska väl inte vara lätt, det där med dagisstart. Betyder att vi knutit an till varandra, visst. Men ändå, vi sörjer, och kommer väl göra det ett tag framöver. Det måste man väl få.

16 månader

Älskade lilla plutt!

Du är 16 månader. Tiden går så fort nu. Eventuellt lite för fort. Du har vuxit och utvecklats så mycket den här sommaren. Efter två veckor på Ingalunda med dina kusiner blev du en helt annan människa. Säker i fysiken och så självständig på något vis. Du springer och hoppar, okej – du lyckas sällan lämna marken när du hoppar – men ändå. Klättrar upp och ner för trappor, till och med upp i stora rutschkanan på gården, och balanserar på diverse konstiga ställen. Springer iväg med kusinerna utan att ens reflektera över var dina föräldrar är.

Under sommaren har du upptäckt din navel och petar mycket på den. Så till den grad att den blev irriterad och vi fick börja putsa den med desificeringsmedel och ha på dig bodyn igen. Du kan peka ut näsa, ögon, öron och mun och lär dig förstå ord med en faslig fart, men har inte riktigt lärt dig härma ännu. Du har börjat säga tvåordsmeningar: "där bär" och "där Alba". Du älskar nämligen bär – blåbär, vinbär, smultron och hallon – och beundrar hunden Alba över allt annat. Du äter fortfarande som en sparv, helst bara mjölkprodukter, och krånglar fortfarande med dagssömnen. Nu sover du oftast en dryg timme efter lunch i din vagn, efter att vi promenerat dig till sömns. På natten sover du bra (fast läggningen tar tid ibland) och vaknar högst en gång på morgonnatten, då du får komma upp i vår säng. 

Du är inte tillnärmelsevis lika mammig som i våras. Det är skönt, men i smyg saknar jag din närhet. Jag har börjat jobba och du är hemma med din pappa. Ni har det superfint ihop! Ibland känns det som om jag har ett större behov av dig än vice versa. Saknar att ha oceaner av tid med dig, men älskar att se dig bli mer och mer självständig. Nästa vecka ska du börja på dagis. Du är så social och älskar människor, så jag tror du kommer att tycka om det, men är rädd för att du kanske blir lite överstimulerad. Spännande blir det hur som helst, och en enorm omställning för hela familjen. 

Åh,vad jag älskar dig. Över allt annat här på jorden.  

Alltså

Så vackert att jag gråter. Och blir lite, lite sugen på att bli en ammande kvinna igen. En dag.

15 månader

Älskade lilla E!

Ett år och tre månader. Du blir liksom bara charmigare och charmigare. Du är väldigt social och dras alltid till andra barn i lekparken. Vissa (ofta lite större barn) blir blyga och drar sig undan, men de flesta dras även till dig. Från första början har du haft en så speciell utstrålning, det är ren och pur glädje du utstrålar. Full med positiv energi är du. Och vem vill inte vara med en glädjespridare? Samtidigt har du en vilja av stål, och skriker högt eller gråter dramatiskt (inte manipulativa krokodiltårar, utan riktiga tårar) då du inte får som du vill. Det är således svårt att neka dig saker, men jag försöker stå på mig, för ditt eget bästa. Ibland verkar du så frustrerad för att vi inte förstår vad du vill. Du pekar ihärdigt och tjuter. Åh, vad jag väntar på att du ska börja prata ordentligt. Än så länge säger du bara fyra ord: mamma, pappa, nä och där. Och så skakar du tydligt på huvudet när du inte vill något. Men du förstår så himla mycket redan! Man kan ge dig små uppgifter, som att föra skräp till soporna, hämta saker eller gå till ett visst rum till exempel. Din far har använt dig som budbärare ett par gånger, och bett dig lämna kärleksmeddelanden till mig då jag befunnit mig i ett annat rum. Så himla sött.

Sedan en tid tillbaka är det väldigt svårt att få dig att sova dagssömn. Du vill liksom inte missa något, utan vill sitta upp i vagnen, med suffletten nedfälld för fri sikt, ända tills du till slut somnar av utmattning. Och sedan sover du bara ca en timme, sällan mer. Tack och lov sover du bättre på natten, ofta från ca 19.30-5.30 då du får en flaska och somnar om mellan mig och pappa. Ibland sover du då ända till 8.30.

om drömmar och drömmar

var nyligen på en arbetsintervju och fick frågan om hur min karriärsplan ser ut. Efter det aktuella femårskontraktet - vad strävar jag efter? Och jag blev helt ställd av frågan. Gav säkert en ganska underlig bild av mig. "Eeh, eeh... jag drömmer om – ett jobb?", tänkte jag och flummade något om att jag vill jobba med något som känns meningsfullt, inom mitt område, gärna med internationell anknytning. Lite senare fick jag i princip samma fråga en gång till, och då svamlade jag något om att jag på sikt strävar efter att jobba som sakkunnig och få grotta in mig i något ämne, istället för att fortsätta med generalist-jobb som mitt senaste.

Och jag insåg att något har hänt med mig. Efter familjebildande och ett halvår idogt jobbsökande har jag blivit så mycket realist. Mina drömmar har liksom kokat ner till, tja, ett drägligt jobb här i Helsingfors. Helst någorlunda inom mitt egna område, som nu snarare blivit mina områden. För ett drygt år sedan hade jag väl förmodligen sagt att jag vill jobba med mänskliga rättigheter för ett FN-organ, på OECD i Paris eller på Europeiska asylbyrån på Malta. Kanske ta den där juristexamen och jobba på byrå. Nåt sånt. Och visst finns dom där drömmarna kvar nånstans, dom ligger bara lite undanpackade för tillfället. Redo att dammas av när det finns plats för lite själviskhet igen i den här familjen. Tills dess är jag förvånansvärt nöjd med att bara lunka på i det lilla. Men ett jobb skulle sitta fint.     

14 månader

Hej min älskade lilla E!

Du är nu 14 månader. Finare än någonsin. Så otroligt rolig, glad, charmig och älskvärd. Framkallar leende på leende när vi rör oss ute bland folk. Tanter och "poligubbar" faller pladask. Jag är alldeles, alldeles förförd av dig. Så otroligt lycklig över att få vara din mamma. Du har en stark egen vilja, vill mycket och är väldigt aktiv. Alltid något (hyss) på gång. Du är mestadels nöjd men skriker högt när du inte får som du vill. Du har fem tänder och jag tror det är kliande tandkött som gör att du biter mig en hel del. Och skrattar högt när jag blir arg. Ännu högre när jag blir ännu argare. Igår nattade mommo dig för andra gången, och nu somnade du lugnt och tryggt. (Förra gången grät du dig till sömns). Jag är så lättad, mommo överlycklig.

Sedan du började gå på allvar har bulorna i din panna avlöst varandra. Din 14 månaders dag firade du med att drämma pannan i ett gammalt dörrgångjärn i öppningen till vardagsrummet. På en halv minut såg vi en bula stor som en golfboll forma sig på vänstra sidan av din panna, man såg liksom blodet forsa där inne. Det såg så läskigt ut att jag ringde 112, och ambulansen var här på några minuter. Så fort de två unga ambulanskillarna kom in genom dörren tystande du tvärt och satt sedan i min famn och granskade dem med stora ögon. De granskade dig en stund men vi kunde slå fast att du verkade vara dig själv. För säkerhets skull fick vi order om att väcka dig med två timmars mellanrum hela natten. Så vi var oroliga! Skakig ett bra tag efteråt, så läskigt medveten man blir om hur sköra vi är.

Edit: Nu, nästan en månad senare är bulan i stort sett borta, men du har en liten grop i pannan som vi undrar om du inte alltid kommer att ha kvar.  

bekännelsen

Det var först för några månader sedan som jag förstod hur man gör tankestreck istället för bindestreck på datorn. Tihi. Tidigare kunde jag bara göra det i Word (två bindestreck efter varandra och sedan radbrytning), men nu har jag alltså lärt mig koden alt+-. Fantastiskt i det lilla!

(Intresseklubben antecknar, jag hör rafset)

restaurant savoy

Mannen hade ett presentkort på 100e som vi brände på Savoy, till lunch en måndag. Ja, man får anpassa sig till realiteterna (barnvakterna) och då blev det så. I Aalto-miljö satt vi bland affärsmän och -kvinnor och tittade ner på en svagt grönskiftande Esplanad. Beställde in skumvin till fördrink, sedan en trerättersmeny ackomanjerad av ett glas vin. Tryffel, sparris, ett bröd som smakade lite härsket vid sidan av. Mer än så, så klart, men kommer inte riktigt ihåg vad. Och så kaffe på det, och handgjorda chokladpraliner. Gott, men dyrt som f-n. Knappt värt det, hade aldrig accepterat priset om vi inte haft presentkortet.  

Ca. 3 timmar senare: barnet kaskadspyr i min famn.
Ca. 20 minuter senare: jag kaskadspyr i toaletten, därefter med 10 minuters mellanrum under 6 timmar. (trodde jag skulle dö, på riktigt)
Ca. 9 timmar senare: the significant other kaskadspyr.

The rest is history, men om vi säger så här: inte så jättesugen på sparris, tryffel eller äta på Savoy "på ett tag".

kungliga bröllop

Alltså. I brist på egna kungligheter vurmar finländare generellt sett väldigt mycket för det svenska kungahuset. Lånar dem lite, liksom. Och fine, jag förstår (och följer själv lite i smyg med stort intresse Estelles framsteg - hon är ju nästan lika gammal som E). Men nu verkar det inte räcka. Nu har finsk TV kommit på den briljanta idén att låta vanliga par gifta sig "kungligt" I DIREKTSÄNDNING, MED KOMMENTATORER*, som kommenterar gästernas kläder, utsmyckningen i kyrkan, intervjuar gäster och brudpar och hen som gjort brudklänningen. Och det är så pinsamt. Så stelt, så klart – det här är ju Finland – och bröllopssällskapen ofta så långt ifrån glammiga som man kan komma. Den där mostern från Järvenpää med en klänning från KappAhl, den där kusinen från Uleåborg som har vita sportstrumpor med de svarta blanka skorna och pappan, som inte alls vill vara med i TV men som besvärat för sin dotter ner för altargången. Men jag kan inte sluta titta, förfasa mig och titta vidare. Ta upp en skämskudde, och titta vidare.

*förlåt för versaler, men DET ÄR SÅ SJUKT!

10 april

Den stora ettårsdagen, den första födelsedagen. Vi inledde med att erbjuda E plättar till frulle. Bananplättar, med blåbärssylt. Hon ratade, ville inte ens smaka. Fick ägg och fil istället, det uppskattades mer. Sedan sång och paketöppning. Kul, men när presenterna väl var uppackade var de måttligt intressanta. För att fånga dagen beslöt vi oss för att åka till Vinterträdgården. Det var härligt, litet, men fint. Och E fick sticka ner handen i grus för första gången. Och tittade länge på fontänen, och ville gärna känna på kaktusarna (fick inte). Och sedan fik på Tintin Tango (torr bulle) och promenad hem. På kvällen kom farfarn på middag och när E somnat skålade jag och mannen i skumppa och blev lite sentimentala. Eller ja, det har vi varit ett par dagar redan, av blotta tanken på ettårsdagen.

Time flies when you're having fun.

ett år!

Du blir ett år imorgon, min älskade lilla flicka! Och vilket år det varit. Underbart, jobbigt, roligt och tungt. Men mest roligt – fantastiskt roligt! Jag blir så rörd när jag tänker på att vi fick just dig. Superglad, rolig, härlig och finfin. Du är så gosig och snäll, busig och vild. Allt man kan önska och massor därtill!

Vi får se mer och mer av din humor nu. Just nu handlar det mycket om att sätta saker på ditt huvud. Det började med mössan, logiskt nog, men nu försöker du gärna även med en strumpa, ett par byxor, din hakklapp eller en tvättlapp. Och när du fått den där saken att hållas på ditt huvud så sträcker du ut armarna, ler ditt bredaste och väntar på applåder. Och så vi applåderar! Och skrattar, och är stolta som få(n). Du går stadigt redan, men vill ändå inte släppa taget och promenera iväg utan stöd. Du är klok och försiktig av dig. Du kan själv bygga ihop din Brio-clown och älskar att leka med en resväska som du tömmer och fyller och klättrar in och ut ur.

Du är fortfarande liten i maten, men äter gärna broccoli, avokado, pasta, ris, majs, ärter och filbunke. Och kyckling- eller kalkonbullar. Fisk däremot, accepterar du inte. Amningen håller vi på att avsluta, tror jag. Du visar sällan själv att du vill nu mer, men är salig om jag erbjuder dig bröstet, vilket jag ofta gör morgon och kväll.

Du vaknar fortfarande minst en gång per natt, ofta vid tre eller fem, och får en flaska mjölk innan du somnar om för att sedan vakna ca 6.30. Du har lärt dig att somna i egen säng och sover bäst där. Visserligen ligger du gärna bredvid mig, men då ägnar du dig åt att knipa mig eller riva mig i håret och vill ligga nära, nära (gärna ovanpå!) och har av någon anledning svårt att komma till ro.

Sedan en vecka är din pappa föräldraledig och får njuta av dig på heltid. Kanske gör det att mammigheten avtar snart. Du blir mer och mer självständig och det gör mig så stolt. Min stora, lilla bebis.

återkommande huvudbry

Det där med att vi inte har några köksgardiner, rak insyn från huset mittemot, och att jag av någon anledning ofta går utan byxor på kvällarna här hemma. Svår kombination. Men min förhoppning är att;

1) grannarnas insynsskydd även fungerar som utsiktsskydd
2) det hjälper att jag brukar släcka lampan när jag byxlös går in i köket

Rimligt? Visst? 

en solskenspromenad

Begav oss ut i vårsolen lagom till E:s förmiddagslur. Hon var påtagligt trött och trodde hon skulle somna under promenaden in till centrum, så att vi sedan kunde gå i butiker och fika i lugn och ro. HAHAHA.

Strax efter att vi kommit iväg visade det sig att E inte alls ville sova, tunga ögonlock till trots. Hon illtjöt, tills hon fick sitta upp i vagnen och titta på omgivningen en stund. Nytt försök att lägga henne ner en stund senare och det blev mer illtjut. Vrål. Upp och ner så ett antal gånger. Nöjd och lugn i pappas famn i den iskalla nordanvinden som visade sig ackompanjera vårsolen. Stel som en pinne och vrål när han lade ner henne igen. Till slut, efter att ha promenerat fram och tillbaka på parkeringsplatsen bakom saluhallen (f.ö. så himla galet att Helsingfors bästa tomt används som parkeringsplats) somnade hon till slut. Jag och mannen nerkylda till märgen.

Men sedan. Fika på Marikahvila i Galleria Esplanad. Gott kaffe, gratis påtår, väldigt god kanelbulle och fin finsk design. E sitt bästa, sprudlande och glad. Charmade en japansk turist i bordet bredvid. De lekte med en mössa i ungefär 10 minuter, medan jag fick fördjupa mig i en glassig tidning. Lyckan i det lilla. Välförtjänt lördagslyx, till slut.

jakten

Det blev inget av det där jobbet. Någon annan fick det, och jag blandar lättnadskänsla med en känsla av att ha blivit avvisad. Glädje över att få lite till tid med E. Men åh, vad jag längtar efter ett jobb. Ett kvalificerat, intressant jobb. Känslan av att få prestera, använda sina kunskaper och utmana sig själv. Umgås med smarta kollegor, träffa nya människor. Inser att det är ett drömjobb jag drömmer om. Realiteterna ser dessvärre ofta annorlunda ut. Men man måste ju sikta högt, juh.

livet hemma

Var på en arbetsintervju idag och leker nu med tanken på att jag ska börja jobba om två veckor. TVÅ VECKOR! Bara två veckor kvar av att kunna snusa på E i tid och otid, så mycket jag vill. Att få drunkna i bebispussar och kramar. Att kunna ta det lite piano på morgonen, känna in "vad ska vi göra idag då" och sedan bara låta det flyta på enligt känsla. Att gå på promenad i vintersolen, den man aldrig upplever när man jobbar. Att slippa bry sig om hur man ser ut och "vad ska man ha på sig idag då". Att vara minimalt stressad. Att få träffa en massa nya människor, mammor, pappor och barn, och inse likheten i livet mitt i allt det olika.

Och samtidigt, kanske bara två veckor kvar av den där förlamande tröttheten som uppstår av att man aldrig får sitta still. Av att konstant bli avbruten. Av att gå med barnvagn gata upp och gata ned gärna oplogad!) två gånger per dag. Att säga nej, nej, nej, hundra gånger per dag. Att inte hinna äta/dricka/gå på toa i lugn och ro. Av att inte få vara den som bara vänder sig bort och somnar om när E vaknar på natten. Av att känna sig som mamma, BARA mamma. Det ni.

att omfamna realiteterna

I januari fick jag värsta svackan i det här med att vara föräldraledig. Kände att jag inte står ut, att det inte funkar för mig att bara gå hemma och mata och söva och byta blöja. Att jag liksom började förlora mig själv mitt i allt det där. Det var jättejobbigt och stundvis trodde jag att jag höll på att bli deprimerad. Sen tog jag mig i kragen (ultimat bevis på att jag inte var deprimerad på riktigt) och bokade in en massa program. Öppna förskolan, babyrytmik och gud-vet-vad, sånt man gör med en bebis. Träffade en massa nya människor som jag tvingades småprata med (inte min favvosysselsättning precis) och mitt i allt kändes det roligt igen. Kom på att jag tycker det är roligt att träffa nya människor. I sällskap med fina E är det easy-peasy. Det finns knappast mer förlåtande platser än öppna förskolan, knappast ämnen det är lättare att småprata om än barn - ditt och mitt. Jag omfamnade hela föräldraledighetstillvaron och genast kändes allt mycket bättre än det gjorde då jag gick omkring och var lite bitter över mitt öde som (delvis) ofrivillig hemmafru. Det är verkligen himmel och helvete, det här hemmalivet.

Menar såklart inte att man ska omfamna allt man ogillar, men ibland, då det inte går att göra något åt att det är som det är, kan acceptans vara den bästa lösningen. (Obs dock att jag är MYCKET glad att min man snart blir föräldraledig och får blir hemmaman. Revanschen!)

kemikalieångesten

När jag blev gravid var det någon instinkt som kickade in som gjorde att jag ville äta hälsosamt, helst ekologiskt, fick obehag för parfymer och allt som luktade kemikalier. Följaktligen uteslöt jag en massa produkter i badrummet, lät bli att färga håret osv. Köpte en bassalva på apoteket, Aqualan L, som jag sedan dess använt dagligen, till kropp, ansikte och händer. Oparfymerad, skön, och i praktisk stor pumpflaska.

I kväll läste jag en artikel om parabener och de starka indicier som finns om att de är skadliga – hormonstörande.

"Framför allt är det foster och barn som är känsliga. I dessa fall påverkar hormonerna utvecklingen. Om man exponeras för hormonstörande ämnen kan en person få permanenta fel som kvarstår i vuxen ålder..."

Kollar min apotekssalva. Den innehåller såväl propylparaben och butylparaben, som misstänks vara så skadliga att man i Danmark valt att förbjuda dessa i produkter avsedda för barn under 3 år. Och jag har alltså dagligen smort in mig i dessa kemikalier under hela graviditeten och E:s bebistid! Nu och då (tack och lov hemskt sällan) även E:s torra ben.

Resten av EU väntar tydligen på lite fler studier innan man vill förbjuda dem, fast det mest verkar vara en tidsfråga när det beslutet kommer att fattas. Bland annat svenska Läkemedelsverket strävar efter att åstadkomma ett sådant förbud.

Fi fan vad arg jag är, att det kan vara så här! Mycket sugen på att skriva till det finska läkemedels- och kosmetikabolaget Orion och fråga varför i h-vete de har dessa kemikalier i sina salvor, trots att de förmodligen är väl medvetna om riskerna. En risk värd att ta för pengarna?

we accept the love we think we deserve

Såg precis The Perks of Being a Wallflower. Så himla bra. Och precis den typ av film jag behövde se - lite mörk, svår, men med eftersmak av hopp och lycka. Lite Bowie, lite bekanta litteraturreferenser. Citatet ovan, bara det! Så mitt i prick, en enkel sanning. Om inte feelgood var ett så hemskt uttryck skulle man lämpligen kunna använda det för den här filmen.

Och jag är så lyckligt lottad att jag tydligen anser mig förtjäna det bästa på kärleksfronten. Någonting måste mina föräldrar ha gjort rätt.

10 månader

Hej E!

Du är nu hela 10 månader. Det går fort nu! De senaste veckorna har du lärt dig att ställa dig upp och gå med stöd, klappa händer och vinka. Du kryper nu mer än du ålar, och tar dig fram snabbare och snabbare för varje dag som går! Att sitta är inte så hejsan längre, helst vill du bara stå. Du älskar sladdar och eluttag och pappersinsamlingen. Du vill gärna tömma väskor och kastar ner allt som ligger på vardagsrumsbordet. Du älskar att slå saker mot varandra och kasta dem i golvet så att det smäller. Överlag är du ganska högljudd, skriker högt då det inte går som du vill, eller när du blir entusiastisk över något. Och så skrattar du mycket, och ibland låter du som en hel hönsgård när du gå på högvarv. Du älskar uppmärksamhet och flirtar glatt med främlingar ute på stan men blir mammig på kvällar och nätter. Då får inte ens din pappa natta dig. Och nätterna ja, sedan en dryg vecka får du inte längre amma på nätterna, men vaknar ändå ca 4 gånger och behöver bli klappad eller kramad för att somna om. På morgonnatten brukar du få sova bredvid oss i stora sängen. Du sover ungefär 12 timmar per natt, från 19-7 ungefär, och på dagarna sover du två gånger en timme.  Du är fortfarande kinkig med fast föda, men äter Pilttis kasvinaudanliha-burkar, avokado, banan, broccoli och ärter med god aptit. Att du rör dig så mycket och äter så lite har gjort att babyhullet börjar försvinna lite grann. Du är sötare än nåognsin men dina blå ögon och små lockar bakom öronen. Av allting här på jorden är det dig jag älskar mest!

om den där amningen

Vi har haft en sån himla tur när det kommer till amningen, jag och E. Mjölken rann till efter andra dagen (fascinationen över mina plötsliga Dolly-tuttar!) och led bara av lite sår de första veckorna. Lanolintuben hade inte den rykande åtgången som förutspåtts. Sedan löpte allt bara på, mjölken flödade och barnet åt förnöjt, ofta men intensivt, så maratonamningarna lämnade vi bakom oss efter de första veckorna. Visst fanns det dalar, då endera - eller ingendera - bröst dög. Efter fyra månader gick det inte att amma offentligt - lugn och ro skulle det vara. Lite senare dög det bara att amma liggandes. Men i det stora hela, lyxigt lätt.

Nu har jag kommit till fasen då folk inte längre (uppfodrande) frågar "ammar du?", utan snarare lite menande frågar "ammar du fortfarande?". Och mellan raderna förstår jag att folk tycker att jag borde sluta amma för att få barnet att få aptit på fast föda. Att jag definitivt inte borde amma på natten, för "barn i den här åldern behöver inte äta på nätterna" (herregud, det har jag hört sen hon var 3 månader. Tror lika lite på det nu som då). Men jag fortsätter att följa min instinkt och har hittills trappat ner på amningen dagtid, för att jag inte ska fortsätta gå ner i vikt.

9 månader

Hej E!

Du är nu nio månader. Mer barn än bebis. Lika glad som förut. Du skrattar med ögonen och charmar var och varannan du möter. Du är fortfarande skeptisk till mat och tycker mest om att snutta. Om kvällarna och nätterna är du mammig som aldrig förr. Vill helst sova nära, nära intill mig. Inte ens din pappa duger när du ska sova just nu. Vaknar två-tre gånger per natt. Du ålar dig fram. Ibland drar du dig fortfarande fram sittandes. Och ibland ställer du dig i krypställning och vaggar fram och tillbaka lite grann, liksom för att känna efter, men bestämmer dig ändå för att det är bäst att fortsätta åla när du ska framåt. Du älskar att stå, men kan ännu inte dra dig upp till stående själv. Att klappa två leksaker mot varandra är bland det festligaste du vet, likaså att banka saker i golvet. Vi känner för våra grannar. Tömma väskor, påsar, lådor är också kul och allt skräp du hittar på golvet stoppar du i munnen. Du vet var du ska trycka för att djuren i din pekbok ska låta. Du älskar att sitta i din gröna pulka (än så länge inomhus) som du fått av farfar. Du har temperament och blir hemskt frustrerad och skriker högt när det inte går som du vill. Vissa dagar babblar du på som bara den. Andra dagar är det mest skrik och "eh?, eh?" som kommer ur dig. Du är fortfarande rund och stor för din ålder, och använder storlek 86 fast du är 74 cm lång. Du är världens finaste unge och jag är världens lyckligaste över att få vara din mamma. Älskar dig evinnerligt.

plötsligt händer det!

Barnet, nu nio månader, som närmat sig det här med fast föda med en osedvanlig skepsis, äter en hel barnmatsburk! En liten förvisso, för femmånaders pluttar, men ändock! Jag ser ljuset i tunneln – kanske, kanske kan jag sluta med amningen innan hon börjar skolan.

tiden som gått

Vips, så kom och gick december, julen, nyår och trettondag. Barnet lärde sig sitta och fick sin första tand i samband med vår första flygresa som gick till England. Vi flyttade 20 meter till 20 kvm större (och diskmaskin!). Kräksjukan besökte mig mitt i uppackningen. Jul- och nyårshelgen fördrevs i sällskap av tjocka släkten, på vintervit landsbygd, kantad av mat, kinesisk massage, förkylningar och legobyggande. Fint var det. Året började med en storslagen sömnbrist och sedvanlig januariångest, men nu flyter allt på igen! Vardag alltså, himla fint ändå.