15 månader

Älskade lilla E!

Ett år och tre månader. Du blir liksom bara charmigare och charmigare. Du är väldigt social och dras alltid till andra barn i lekparken. Vissa (ofta lite större barn) blir blyga och drar sig undan, men de flesta dras även till dig. Från första början har du haft en så speciell utstrålning, det är ren och pur glädje du utstrålar. Full med positiv energi är du. Och vem vill inte vara med en glädjespridare? Samtidigt har du en vilja av stål, och skriker högt eller gråter dramatiskt (inte manipulativa krokodiltårar, utan riktiga tårar) då du inte får som du vill. Det är således svårt att neka dig saker, men jag försöker stå på mig, för ditt eget bästa. Ibland verkar du så frustrerad för att vi inte förstår vad du vill. Du pekar ihärdigt och tjuter. Åh, vad jag väntar på att du ska börja prata ordentligt. Än så länge säger du bara fyra ord: mamma, pappa, nä och där. Och så skakar du tydligt på huvudet när du inte vill något. Men du förstår så himla mycket redan! Man kan ge dig små uppgifter, som att föra skräp till soporna, hämta saker eller gå till ett visst rum till exempel. Din far har använt dig som budbärare ett par gånger, och bett dig lämna kärleksmeddelanden till mig då jag befunnit mig i ett annat rum. Så himla sött.

Sedan en tid tillbaka är det väldigt svårt att få dig att sova dagssömn. Du vill liksom inte missa något, utan vill sitta upp i vagnen, med suffletten nedfälld för fri sikt, ända tills du till slut somnar av utmattning. Och sedan sover du bara ca en timme, sällan mer. Tack och lov sover du bättre på natten, ofta från ca 19.30-5.30 då du får en flaska och somnar om mellan mig och pappa. Ibland sover du då ända till 8.30.

om drömmar och drömmar

var nyligen på en arbetsintervju och fick frågan om hur min karriärsplan ser ut. Efter det aktuella femårskontraktet - vad strävar jag efter? Och jag blev helt ställd av frågan. Gav säkert en ganska underlig bild av mig. "Eeh, eeh... jag drömmer om – ett jobb?", tänkte jag och flummade något om att jag vill jobba med något som känns meningsfullt, inom mitt område, gärna med internationell anknytning. Lite senare fick jag i princip samma fråga en gång till, och då svamlade jag något om att jag på sikt strävar efter att jobba som sakkunnig och få grotta in mig i något ämne, istället för att fortsätta med generalist-jobb som mitt senaste.

Och jag insåg att något har hänt med mig. Efter familjebildande och ett halvår idogt jobbsökande har jag blivit så mycket realist. Mina drömmar har liksom kokat ner till, tja, ett drägligt jobb här i Helsingfors. Helst någorlunda inom mitt egna område, som nu snarare blivit mina områden. För ett drygt år sedan hade jag väl förmodligen sagt att jag vill jobba med mänskliga rättigheter för ett FN-organ, på OECD i Paris eller på Europeiska asylbyrån på Malta. Kanske ta den där juristexamen och jobba på byrå. Nåt sånt. Och visst finns dom där drömmarna kvar nånstans, dom ligger bara lite undanpackade för tillfället. Redo att dammas av när det finns plats för lite själviskhet igen i den här familjen. Tills dess är jag förvånansvärt nöjd med att bara lunka på i det lilla. Men ett jobb skulle sitta fint.