den stora födelsedagen

inledde dagen med att fira the significant other som fyller 30+ idag. lyxfrukost light, mer hann vi liksom inte med en vardagsmorgon som denna mitt i en hektisk vardagsvecka med jobb, jobbresor och diverse förlossnings-/föräldraförberedelsekurser. men mysigt var det. och så knäppte vi på morgon i P1 och nåddes av nyheten att ett annat litet liv sett dagens ljus just denna dag. blev lite rörd när prins Daniel under sin presskonferens bad pressen om lugn och ro för sin nya lilla familj. på något vis kunde jag liksom sätta mig in i deras situation - snart går vi igenom samma mirakel och mon dieu så glad jag är att vi får njuta av det utan en massa yttre uppståndelse. thank god I'm not a princess, liksom.

det där om att VETA

jag har en efterlängtad skatt i min mage och har inlett nedräkningen tills jag får snusa denna skatt i nacken. inte så långt kvar med andra ord och det gör mig självfallet lyriskt lycklig.

men vad är det med alla mödrar därute som känner sig tvungna att pådyvla sina egna upplevda erfarenheter som den enda sanningen för hur det är att vara gravid/mamma. inte som i "så här var det för mig" (vilket jag med glädje lyssnar på), utan som i "så här är det och så här kommer det att vara för dig". det gör mig vansinnig och bitsk. utåt sett bemöter jag det med ett kallt leende och hopbitna tänder och får sedan känslan av att dessa personer upplever det som om jag är likgiltig inför miraklet. det är bara det att jag upplever det här som min unika upplevelse, helt nytt för mig. och den kommer inte vara en exakt kopia av någon annans. inte bara är vi alla olika som människor, graviditeter kan se ut på och upplevas på så många olika sätt, för att inte tala om den lilla krabat som sedan möter världen - helt unik den också. summa summarum – VAD är det som får folk att VETA att "SÅ HÄR KOMMER DET ATT BLI FÖR DIG"?