kan ni bara vara lite vuxna, tack?

Det där nya jobbet. Det är toppar och dalar, det. Just nu - very much dal. Kanske har något att göra med PMS också, men mest jobbet. Den finska arbetskulturen alltså.... eller är det kommunikationskulturen? Jag vet inte. Men folk är direkt elaka mot varandra i e-post-korrespondansen. Folk pratar bakom ryggen på varandra. Så jäkla mycket, hela tiden. Håller innerkretsarna om ryggen på ett broderligt sätt, trampar på de nya på ett broderligt sätt. Och det handlar främst om personer som ägnar sina dagar åt forskning med en utgångspunkt i poststrukturell feminism. Det är så ironiskt att man nästan börjar fnittra. Men mest blir jag arg, och hämndlysten. Är ju ingen supermänniska direkt. Men min taktik är att leka supermänniska på så sätt, bita ihop, vara professionell (det är ju det jag önskar att de andra också skulle vara) och vänlig. Så kanske, kanske de med tiden inser att de beter sig som en tjejgrupp på tredje klass som inte fått vägeldning från vuxenvärlden om hur man respekterar sin omgivning. 

man kan ju försöka

Måste börja skriva mer. Kväll efter kväll sitter jag och surfar runt, läser blogg på blogg. Många fantastiskt bra, kloka inlägg om viktiga saker. Jämlikhet, feminism, barn och relationer, politik och mycket mer. Men jag blir så passiviserad. Slukar andras åsikter och tankar, men hinner/orkar liksom inte tänka själv. Och det är väl min stora svaghet, att jag är så dålig på att göra mig själv sedd och hörd, föra fram mina egna tankar. Om jag ens kunde lära mig att göra det här? I'll give it a try.