Lucy & Rufus

Var på Rufus Wainwrights koncert igår, något jag sett fram emot sedan jag missade hans spelning på Dramaten för några år sedan. Hade grymt höga förväntningar och gick hem varm i magen - så bra! Men mycket tack vare systern Lucy Wainwright Roche, som var 'förband' och som hade en gudomlig röst. Köpte skivan men där lät hon tyvärr ganska tunn… Men hur som helst – woop ,woop for the Wainwrights!

uppoffringar man gör

När barnet kl 4 i natt låg och snörvlade och fnyste och visade alla tecken på att behöva snytas och näsdukarna jag alltid har bredvid sängen var slut övervägde jag allvarligt att snyta henne med ett hörn av mitt lakan. Men jag tog mitt förnuft till fånga och steg upp och hämtade både papper och nässpray. Man får diplom för sånt va? 

milstolpar

Idag sade barnet "moi pappa älskar". Första gången hon uttryckte sin kärlek för någon, hur fint? Och att det råkade vara pappan som fick äran? Ja, ja, jag överlever. Ikväll när jag nattade henne slog hon i sin iver till mig i ansiktet lite lätt (ja, det händer ibland när hon inte vet vad hon ska göra). Jag sa aj, men reagerade inte desto mer då det inte gjorde ont, utan fortsatte läsa sagan. "Låt", sa hon. Ett par gånger, innan jag fattade att hon sa förlåt för att hon gjorde mig illa. Alltså, blev alldeles tårögd. Först gången hon helt spontant bad om ursäkt då hon förstått att hon gjort mig illa. Älsk, älsk, läsk.  Vi som länge har funderat på när den där empatin ska utvecklas. Nu är den här !

23 månader

Älskade lilla E-bus!

Den stora tvåårsdagen börjar närma sig nu. Du pratar mer och mer för var dag som går. Blandar två språk på det mest fantastiska sätt. "Moi äta", säger du, med en imponerande fransk accent. "Moi poll" (min boll), "pappa mmm" (pappas bil). Du har hittat på en egen sång som du sjunger rätt ofta. Lite monotont uppredar du "Ella dääär, mommo dääär…" om och om igen. Så fint.

Just nu är det mycket dansande också. Du har den mest avslappnade dansstilen jag sett, så fina moves! Helst ska jag och pappa dansa med dig. Och det går lika bra med klassiskt som med hårdrock eller rap. Melodifestivalen (som du fick en glimt av igår, pga jobbig krupphosta som krävde upprätt läge) var en hit! "Moi där", sa du och nickade ivrigt när vi frågade om du skulle vilja vara där. En dag ska jag ta dig på Melodifestivalen, lovar!

Kurragömma är en annan hit just nu. Du ställer dig i ett hörn och "räknar" i några sekunder, sen springer du fram och säger "tittuut". Alltid med huvudet på sned och det gladaste leendet i mannaminne.  Du är så fylld av positiv energi att det inte är klokt. Vad jag beundrar dig för det!

Du härmar mig mycket. Har jag scarf ska du ha scarf. Du vet mycket väl vad man gör med min rouge, det visade du prov på idag. Dricker jag kaffe vill du ha kaffe (du får smaka, men du gillar det inte tack och lov). Och som alltid vill du väldigt mycket och starkt, men det går ganska bra att resonera med dig också. "Först borsta tänderna, sedan läsa bok, okej?". Sånt köper du. Oftast.

Du börjar visa tecken på en väldig empati. Började gråta när jag hjälpte din morfar byta plåster på sin tå. "Oppa aou…". Ser ledsen ut och kommenterar "aou" när du ser mitt färska ärr efter ett borttaget födelsemärke. Du har svårt för hejdå:n och blir ledsen av att lämna nära och kära. Din personlighet kommer fram allt mer och vi älskar vad vi ser. Så omtänksam, glad, stark och snäll. Tuff och cool och så tydlig med vad du vill. Låt det alltid vara så!

självömkan

Det är hög tycka synd om mig själv-faktor här idag. Barnet har krupphosta och är därmed sjukare än hon någonsin varit innan. Första antibiotikan med allt vad det innebär (tvångsmatning av medicin, lös mage och kräkningar) på gång. Och jag, som precis höll på att tillfriskna från en förkylning har blivit sjukare igen, tappat rösten och blir andfådd av att gå i trappor. Så vi fick boka in allt roligt program (inget märkvärdigare än att träffa kompisar, men det var länge sedan jag ägnad mig åt något socialt med självvalt sällskap) i helgen. Jag klättrar på väggarna men är inte frisk nog att ta mig ut egentligen. Idag trotsade jag dock så pass att jag tog mig till stormarknaden för att ägna mig åt lite hederlig retail therapy. Vad jag unnade mig?

- ett par vårhandskar åt barnet
- en köksmatta
- en plasttraktor åt barnet
- en mirakelsvamp (alltså en tvättsvamp)

returen

Och hur gick arbetsresan? Jo, tackar som frågar! Riktigt fint. Jag sov som en prinsessa i en fantastiskt skön hotellsäng i ett lagom svalt hotellrum. (Herregud vad min egen säng "kunde vara skönare"). Jobbade långa dagar och träffade en hel del trevliga typer och ett par mindre trevliga typer. Och barnet hade inte glömt bort sin mamma och det var fantastiskt att komma hem till familjen. Men ganska mycket ångest att komma tillbaka till jobbet. Eller "kontoret". Det är arbetsmiljön – (avsaknaden av) kollegiet – som får mig att vantrivas, inte jobbet i sig. Suck och pust. Måste ta mig i kragen och börja söka jobb. Känner mig bara så dränerad och kraftlös av den här grågråa vintern, utdragen förkylning och nu dessutom sjukt barn. Jämmer.

egen tid, they call it

På måndag åker jag iväg på en tredagars arbetsresa. Meaning, tre hela dagar utan mitt lilla skrutt. Som jag hittills inte varit ifrån längre än ett knappt dygn. Kanske på tiden kan man tycka, hon är ju snart två. Men åh, så jag gruvar mig. Mindre orolig för henne, mer för mig själv. Jag kommer ju gå i bitar av saknad. Tack och lov kommer det förmodligen vara fullt upp under resan. Men kvällarna på hotellrummet - hur ska jag kunna sova, helt ensam? Smått ovant, det var nog över två år sedan jag sov utan varken man eller barn! Men ska försöka njuta — egen tid, juh!