i min del av stan

Jag bor i en av de 'finaste' stadsdelarna i stan som lätt kunde ha en air av snobbighet omkring sig. Vackra, dyra hus och stora bilar, delikatessaffärer och strandpromenad. Men mitt bland detta finns även förvånansvärt många socialt utsatta personer, som en lika naturlig del av stadsbilden som de uppiffade damerna med små vita hundar. Missbruk och hemlöshet skulle så klart helst inte få finnas, men på något absurt vis är jag ändå lite tillfreds (?) över att det finns lite av det även i mina knutar. Och att hundpromenerarna ibland tar sig tid att stanna och småprata med han som alltid står i sin slitna läderjacka och sina trasiga jeans vid glassorteringen, i hopp om att finna några pantflaskor. Allt känns så integrerat, för att ändå vara en så pass privilegierad stadsdel. Och därför älskar jag mina kvarter.

Oh my, så det här inlägget går att feltolka, eller framförallt fultolka om man så vill.