Vi har haft en sån himla tur när det kommer till amningen, jag och E. Mjölken rann till efter andra dagen (fascinationen över mina plötsliga Dolly-tuttar!) och led bara av lite sår de första veckorna. Lanolintuben hade inte den rykande åtgången som förutspåtts. Sedan löpte allt bara på, mjölken flödade och barnet åt förnöjt, ofta men intensivt, så maratonamningarna lämnade vi bakom oss efter de första veckorna. Visst fanns det dalar, då endera - eller ingendera - bröst dög. Efter fyra månader gick det inte att amma offentligt - lugn och ro skulle det vara. Lite senare dög det bara att amma liggandes. Men i det stora hela, lyxigt lätt.
Nu har jag kommit till fasen då folk inte längre (uppfodrande) frågar "ammar du?", utan snarare lite menande frågar "ammar du fortfarande?". Och mellan raderna förstår jag att folk tycker att jag borde sluta amma för att få barnet att få aptit på fast föda. Att jag definitivt inte borde amma på natten, för "barn i den här åldern behöver inte äta på nätterna" (herregud, det har jag hört sen hon var 3 månader. Tror lika lite på det nu som då). Men jag fortsätter att följa min instinkt och har hittills trappat ner på amningen dagtid, för att jag inte ska fortsätta gå ner i vikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar