om drömmar och drömmar

var nyligen på en arbetsintervju och fick frågan om hur min karriärsplan ser ut. Efter det aktuella femårskontraktet - vad strävar jag efter? Och jag blev helt ställd av frågan. Gav säkert en ganska underlig bild av mig. "Eeh, eeh... jag drömmer om – ett jobb?", tänkte jag och flummade något om att jag vill jobba med något som känns meningsfullt, inom mitt område, gärna med internationell anknytning. Lite senare fick jag i princip samma fråga en gång till, och då svamlade jag något om att jag på sikt strävar efter att jobba som sakkunnig och få grotta in mig i något ämne, istället för att fortsätta med generalist-jobb som mitt senaste.

Och jag insåg att något har hänt med mig. Efter familjebildande och ett halvår idogt jobbsökande har jag blivit så mycket realist. Mina drömmar har liksom kokat ner till, tja, ett drägligt jobb här i Helsingfors. Helst någorlunda inom mitt egna område, som nu snarare blivit mina områden. För ett drygt år sedan hade jag väl förmodligen sagt att jag vill jobba med mänskliga rättigheter för ett FN-organ, på OECD i Paris eller på Europeiska asylbyrån på Malta. Kanske ta den där juristexamen och jobba på byrå. Nåt sånt. Och visst finns dom där drömmarna kvar nånstans, dom ligger bara lite undanpackade för tillfället. Redo att dammas av när det finns plats för lite själviskhet igen i den här familjen. Tills dess är jag förvånansvärt nöjd med att bara lunka på i det lilla. Men ett jobb skulle sitta fint.