I januari fick jag värsta svackan i det här med att vara föräldraledig. Kände att jag inte står ut, att det inte funkar för mig att bara gå hemma och mata och söva och byta blöja. Att jag liksom började förlora mig själv mitt i allt det där. Det var jättejobbigt och stundvis trodde jag att jag höll på att bli deprimerad. Sen tog jag mig i kragen (ultimat bevis på att jag inte var deprimerad på riktigt) och bokade in en massa program. Öppna förskolan, babyrytmik och gud-vet-vad, sånt man gör med en bebis. Träffade en massa nya människor som jag tvingades småprata med (inte min favvosysselsättning precis) och mitt i allt kändes det roligt igen. Kom på att jag tycker det är roligt att träffa nya människor. I sällskap med fina E är det easy-peasy. Det finns knappast mer förlåtande platser än öppna förskolan, knappast ämnen det är lättare att småprata om än barn - ditt och mitt. Jag omfamnade hela föräldraledighetstillvaron och genast kändes allt mycket bättre än det gjorde då jag gick omkring och var lite bitter över mitt öde som (delvis) ofrivillig hemmafru. Det är verkligen himmel och helvete, det här hemmalivet.
Menar såklart inte att man ska omfamna allt man ogillar, men ibland, då det inte går att göra något åt att det är som det är, kan acceptans vara den bästa lösningen. (Obs dock att jag är MYCKET glad att min man snart blir föräldraledig och får blir hemmaman. Revanschen!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar