Mannen blev sjuk i slutet av det som skulle vara dagisinskolning. Sjuk som i så hög feber att han inte klarade av att ta hand om en sjövild ettåring. Sjuk som i så svag att han inte klarade av att promenera de 10 minutrarna till dagis. Så kom det sig att jag idag för första gången fick lämna mitt E på dagis. Jag visste att hon skulle gråta, hade liksom stålsatt mig. Min kropp skrek att den inte ville lämna henne (och det kände hon på sig, så tydligt) men det gjorde jag. Gick raskt iväg efter hejdå, puss och kram och "ha så roligt älskling" med glad min. Hörde henne gråta i dagisfrökens famn när jag gick runt hörnet mot spårvagnen. På något konstigt sätt lyckades jag låta bli att gråta (men jag kände gråten där långt inne i kroppen, oh yes). Och det råkade sig att jag just idag hade tagit med mig ett nyframkallat foto på E som jag ställde på mitt skrivbord på jobbet när jag kom fram. Och fick en instinkt att sätta undan det igen, för det påminde. Lättare att glömma. Men det fick stå, med busglatt smil och glittrande ögon.
Skickade ett sms till dagis och frågade om hon slutat gråta. Fick snart svar - hon gråter inte, sitter lugnt i vagnen. Min busbebis, lugn i vagnen, i en lekpark? Hon satt där och sörjde. Jag sörjde.
Sedan fick jag hämta. Hon såg mig inte förrän jag var riktigt nära, där hon satt i frökens famn i en gunga. När hon såg mig log hon trött och sträckte armarna mot mig. Min lilla, lilla. Och krängde sig fast vid min kropp. (Och jag vid hennes, i smyg).
Men det ska väl inte vara lätt, det där med dagisstart. Betyder att vi knutit an till varandra, visst. Men ändå, vi sörjer, och kommer väl göra det ett tag framöver. Det måste man väl få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar