den lilla diktatorn

Jag tror vi är på väg in en trotsperiod nu, ett år och nio månader in i E:s liv. Hon som alltid varit en solstråle 99% av tiden har nu blivit en argsint liten diktator. Hon vill styra och ställa och göra själv och gud nåde den som sätter sig på tvären. Det är rödilsket ansikte, gälla skrik och stora tårar, äkta vrede med andra ord. Och vi försöker resonera med henne, funkar…not so much. För mig som är konflikträdd och helst villl att alla ska vara glada hela tiden är det aningen utmanande. Men jag inser att det måste vara så här. Att vi måste ta fighten, ofta, men inte alltid. Så vi bråkar och kramas och kramas och bråkar och ibland äter vi helt enkelt gröt på golvet eller skiter i att tvätta ansiktet på kvällen. Det blir nog bra så.