Jag hade hört det där "det är lätt att vara jämställd tills man får barn". Och inte köpt det. Man måste bara anstränga sig liksom, tänkte jag.
Och så fick vi barn, och verkligheten gav mig en fet smocka i ansiktet. Är visserligen fortfarande övertygad om att det går att vara jämställda som föräldrar, men inte på det viset jag tänkt mig. Inte på det där jämlika, nästan millimeter rättvisa-sättet som vi hittills tillämpat utan större ansträngning.
Redan under graviditeten fick jag en reality check och grät bittra tårar över mitt öde som kvinna på arbetsmarknaden (som OM någon skulle anställa en gravid om det fanns ett likvärdigt eller nästan likvärdigt icke-gravid valmöjlighet, även om det teoretiskt är en förbjuden diskrimineringsgrund).
Och sedan, som OM moderns och faderns liv skulle påverkas lika mycket av att få barn. Möjligen, om man inte ammade. Men som en människa som vurmar för det naturliga så vill man amma, bara man kan. Man vill ge sitt barn det bästa man kan. Och som ammande mamma är man fast. Dygnet runt, i månader. Har således även fällt några bittra tårar över att min man minsann slapp känna den kvävande känslan som man upplever då en liten nyföding - hur mycket man än älskar och avgudar och unnar den det - suger sig fast vid ens bröst timme efter timme, igen och igen. Och att han efter bara ett par veckor kunde återgå till vardagen på arbetet (samtidigt tycker jag självklart sanslöst synd om honom som var tvungen att göra det istället för att få tillbringa dyrbar tid med sin pinfärska dotter). Och sedan, några bittra tårar över att inte kunna stå till förfogande då drömjobbet dyker upp som gubben i lådan, sex månader för tidigt.
Tidigare har jag naivt nog tyckt att biologin inte har något med jämställdheten att göra. Nu har jag kapitulerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar