skynda långsamt

Kommer på mig själv med att fundera på tidens gång sedan lilla E föddes. När hon väl var här kändes graviditeten så himla avlägsen, som ett annat liv, fast det bara var någon dag sedan jag och the significant other satt hemma på tumis i soffan med den där enorma magen. Kanske hade det att göra med den där känslan av att hennes existens var så självklar, som om hon alltid funnits. Och nu är hon fyra månader och känns liksom "stor" och vi refererar till "när hon var liten...". Som om fyra månader skulle vara en ansenlig ålder redan. Och så de där sentimentala känslorna när man inser att hon redan har vuxit ur en hel hög med kläder. Att allt går så himla snabbt, att man liksom vill stanna tiden lite grann. Samtidigt som man inte kan vänta tills hon blir så stor att man kan kommunicera med ord med henne. Dubbelheten. Men mest av allt, det sköna i att kunna vila i vardagen, här och nu, och insupa varje litet ögonblick med henne. Framtidsoron är väl undanstoppad någonstans. Allt löser sig. Det viktiga är här och nu. Och här och nu har vi det så himla, himla bra.