Hon är 6 månader nu, lilla E. Inte så liten, med sina dryga 9 kg. Och av hennes falsettskrik att döma har hon lungor som heter duga också. Herreminje, vad hon kan tjuta. Av glädje, frustration, hunger, trötthet eller allmän uppspelthet tjuter hon för kung och fosterland, genom märg och ben.
Hela-freaking-tiden. Och vi hyssjar och säger "såja, ingen fara" och sätter fingret mot munnen och säger "tyst E, du behöver inte skrika". Som om det skulle kunna få henne att sluta. Fast vi vet att det bara är att vänta ut det, gilla läget. This to shall pass. Och hoppas att
a) grannarna står ut (vad annat kan de göra?)
b) grannarna inte tror att vi misshandlar henne (hon låter faktiskt som ett tortyroffer ibland)
c) hon snart kommer på/går tillbaka till lite mer varierade sätt att kommunicera på.
Själv tror jag att jag vant mig lite, eller så tjuter hon lite, lite mindre än i början av veckan. Hoppas på det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar