Läste precis en kolumn om "den finlandssvenska egenarten" av Ebba Witt Brattström i Helsingfors bokmässas mässtidning. Hon avslutar med en undran om den finlandssvenska litteraturen är för seriös för svenskarna. Tidigare har hon tydligen sagt att hon drogs till sitt nya jobb som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet på grund av den höga allmänbildningen hos finländska studerande. Det förundrar mig - eftersom min egna uppfattning är att svenskar överlag är mer allmänbildade än finländare, att gemene man i Sverige har ett större engagemang och framförallt mer kunskap om det omgivande samhället än vad finländare har.
Men jag drar paralleller till mina egen positiva fördomar om ryssar - att de är så himla allmänbildade i historia, litteratur och konst. Att vem som helst som du rycker i armen på gatan kan ge dig en guidad tur i sin hemstaden, kryddad med Rysslands historia. Jag hörde en gång att skolbarnen i St Petersburg besöker Eremitaget varje vecka för att studera utvalda tavlor en efter en.
Men det avgörande är ju hur man definierar allmänbildning. Gäller det att rabbla utantill-fakta à la gammeldags inlärning är ryssar säkerligen bättre än finländare, och finländare bättre än svenskar. Kulturella aspekter, framförallt i skolundervisningen gör skillnaden. Min teori är att i Sverige lär sig barnen framförallt att ifrågasätta. Att det är viktigt att du bildar dig en åsikt och att alla ska få göra sin röst hörd. Det är så demokratiskt så det förslår. Finland är ett mellanting - där hård fakta och framförallt effektivitet är det som räknas - på skolbänken och i arbetslivet. Demokratin i Ryssland behöver jag inte kanske inte gå in på här.
Vart vill jag komma? Tja. Ingenstans. Det var bara en reflektion om en insikt jag fått under de senaste åren. En insikt som hänger ihop med varför jag upplever Sverige som ett snällare samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar