2 år!

I några veckors tid har vi nu övat på att fråga dig hur många år du ska fylla och du har upprepat svarat ”åtta-tie”. Sedan igår för första gången: ”tå år”. Mitt hjärta smälter. Plötsligt kan du räkna (okej, 'räkna') och förstår så mycket. I morse vaknade du av en mardröm tidigare än vanligt (någon slags tur där, i och med att det betydde att vi hann fira födelsedag hela familjen) och när vi kom in i köket för att hämta mjölk förstod du genast vad det var frågan om: ballonger, blomgirlang och paket på bordet – konceptet födelsedag är väl bekant för dig redan! Du fick en röd spade, en boll och såpbubblor och var over the moon över det.

Igår när vi kom hem från dagis klädde du spontant av dig alla ytterkläder själv, samma kväll gick du in på toan, drog ner byxor och blöja – lekte tittut med dörren några gånger – och satte dig på pottan och kissade. Varje sådant framsteg känns så himla stort och gör oss så stolta och vi väntar med spänning på nästa steg, och nästa, och nästa…  Samtidigt som man liksom vill stanna tiden, njuta lite längre av varje fas.

Du pratar mer och mer varje dag, och finskan har tagit över lite nu. Vissa ord kan du på båda språken och för vissa ord fortsätter du att använda ”bebisversionen” fast du kan det riktiga ordet (ihaha=häst, mmm=bil, hau=hund). Du har en vilja av stål och blir rent förbannad när jag försöker påstå att det du säger är en hund egentligen är en bild på en gris eller varg.

Du älskar prickar, eller "pallo" som du kallar dem. Och du älskar många i din omgivning; mommo, oppa och Ella mest av allt. Det använder vi oss glatt av för att övertala dig om diverse saker. Om du inte vill ta på dig tröjan "men det är en 'Ella-tröja', den är Ellas gamla!" eller "Oppa har en likadan pyjamas". Funkar fint! Och du gråter ofta när vi säger hejdå till folk du tycker om, det är så fint på något vis!